Billy Cobham är en av jazzfusionens mest inflytelserika trummisar, född 1944 i Panama och känd för sitt explosiva spel, sina banbrytande insatser med Miles Davis och som medgrundare av Mahavishnu Orchestra. Han har dock även gjort massor av eget och hans debutalbum Spectrum (1973) blev en milstolpe inom fusion. Det toppade Billboards jazzlista och är fortfarande ett av genrens mest inflytelserika album.
Han tycks ha gjort Sverige till ett av sina återkommande musikaliska hem. Nyligen fyllde han Victoriateatern i Malmö med sin explosiva närvaro, och innan man hunnit blinka var han ute på vägarna igen. Tiden fanns inte för en intervju mellan soundcheck och scen – istället fick frågorna följa med honom genom landet, och svaren nådde oss först i helgen via Per‑Mikael Henriksson, som tillsammans med en kollega rattade turnébilen under Cobhams resa genom Sverige.
Det var inte länge sedan vi såg dig i Ystad, och nu turnerar du i Sverige igen. Vad är det du uppskattar med Sverige?
– Här är lugn och ro. Jag gillar känslan av trygghet när jag är i Sverige.
Hur påverkar en intim scen som Victoriateatern sättet du spelar på?
– Att befinna mig i ett rum där tal och idéutbyte i ljud eller ord sitter i väggarna är en miljö som passar mig väldigt väl.
Du har spelat med några av de största namnen inom jazzen. Vilket eller vilka samarbeten har format dig mest?
– När jag arbetade med Miles och Gil Evans under Bitches Brew-sessionerna kunde jag se deras förmåga att forma musikens riktning genom musikerna de engagerade i projektet. Det var inget märkvärdigt, jag såg det genom deras kroppsspråk.
– Mahavishnu Orchestra var två och ett halvt år av fysisk och mental prägling tillsammans med mina kollegor. En interaktiv fas av händelser som utmanade mig att ”tänka på fötterna” och hitta kreativa lösningar i realtid.
Hur har din syn på trummor som soloinstrument utvecklats genom åren?
– Genom experimenterande med de element jag har att arbeta med i en livesituation. I ett trumset är varje trumma en karaktär med sin egen suveräna identitet. Om jag känner dess fysiska uppbyggnad och vad den berättar för mig när jag spelar den, försöker jag stämma in den så att den blir en bidragande faktor som representerar mig under en konsert. Du är bara så bra som det musikinstrument du spelar låter dig vara.
Du har rötter i Panama och har levt i flera musikaliska kulturer. Hur präglar det ditt uttryck idag?
– Brett! Du kan bara spela den du är, var du kommer ifrån och vad du fysiskt har upplevt.
Vad är det som fortfarande driver dig att turnera och skapa efter så många år?
– Livserfarenheter avgör vad jag spelar och hur jag presenterar mig i varje ton och handling vid trummorna.
Vad letar du efter hos musiker du vill spela med?
– Mognad och erfarenhet.
Finns det någon ung musiker du tycker att världen borde hålla ögonen på?
– Roni Kaspi.
Om du inte hade blivit musiker, vad tror du att du hade gjort istället?
– Fotograf.
Avslutningsvis, vilket är det mest minnesvärda ögonblicket i din karriär som inte finns med i några biografier?
– Att jag gifte mig med en kvinna som valt att vara min partner för livet (i både ”gott och ont”) och att jag överlevde Covid‑19.
Tack till Per-Mikael Henriksson för all hjälp.