Namnet Anders Berglund är i musiksammanhang i Sverige något de flesta känner till. Han är bland mycket annat känd som Melodifestivalens mest välkända dirigent vid flera tillfällen mellan 1978 och 199 och som pianist tillsammans med Robert Wells i TV-programmet Så Ska Det Låta. Han har även lirat med Björn Skifs i fornstora dagar. Att rabbla upp allt han varit involverad i låter sig inte göras.
Men lördagen den 2 augusti kunde de som befann sig i det idylliska fiskeläget Arild på Kullahalvön i Skåne se en inte lika känd sida av Anders Berglund. De fick möte honom som passionerad Hammondorganist. Han var med Anders Berglund BOP ett av huvudnumren på den första jazzfestivalen i det lilla samhället, arrangerad av den sedan förra året nybildade föreningen Jazzen & Sillen.
Naturligtvis var Jazzporten på plats och fick en pratstund med legendaren.
Du förknippas med pop, schlager och klassisk musik. När kom jazzen in i bilden?
– Jazzen har funnits med sedan jag började spela. Jag var och är en stor fan av Oscar Peterson, och även om jag inte var i närheten av honom som pianist så var han en stor inspirationskälla. Jag lyssnade väldigt mycket på jazz på konserthuset i Stockholm i min ungdom. Där spelade fantastiska musiker som Count Basie, Ella Fitzgerald… you name it, säger Anders Berglund.
Minns du någon särskild konsert eller person som öppnade dörren till jazzvärlden för dig?
– Det är jättesvårt. Allt var så bra. Man sög in allt när man var ung.
Minns du någon särskild skiva som stack ut?
– Igen, det fanns så mycket. Dels fanns det storbandsplattor med Ellington och Basie naturligtvis. En av mina större favoriter var Thad Jones. Skivan Central Park North med Thad Jones och Mel Lewis Jazz Orchestra är en stor favorit. Den var fantastisk när den kom. Jag såg dom faktiskt live i Stockholm.
Vad var det med jazzen som fångade dig jämfört med andra genrer du varit verksam inom?
– Dels är det harmoniken. Den älskar jag. Klangerna gör också mycket. Och naturligtvis improvisationen.
Har jazzen påverkat ditt sätt att spela och komponera?
– Ja det vill jag påstå. Jag är en ganska melodiös kompositör och jag älskar harmonier.
Improvisation är ju jazzens hjärta — brukar du själv improvisera?
– Ja det gör jag absolut. Jag är dock långt ifrån världens bästa improvisatör på det sättet. Jag kan ju inte jämföra mig med Oscar Peterson… hahahaaa…. Jag jag älskar ju att göra så mycket. Jag älskar att arrangera och dirigera och jag älskar att spela. Ska man bli en bra improvisatör så måste man hålla på med det hela tiden.
Hur har din syn på musik förändrats under åren, och finns det något du gör annorlunda nu jämfört med när du började?
– Det är klart att musiken har utvecklats men jazzen finns kvar på något sätt. Rock, pop och funk har kommit men jazzen finns kvar.
När rocken kom med Elvis på 50-talet så använde han jazzmusiker på sina inspelningar, säger Anders Berglund och utvecklar.
– Jag tycker det är fint när man låter jazzen influera musiken och det görs mycket idag. Se bara på acidjazzen. Där använder man moderna koncept med synthar och med jazzen i botten.
En annan blandning är jazzrocken, kallad fusion. Är det något du varit inne på någon gång?
– Njaaäää… Vi höll på litegrann på 70- 80-talet med ett hobbyband men jag ville göra så mycket. Jag skrev också lite storbandsarr på några av Janne Schaffers tidiga låtar där han var med och spelade. Vi höll på ett tag men det blev inget av det.
Denna intervju gjordes en timme innan det var dags för Anders Berglund att äntra scenen i Arild. Vi ber honom berätta om Anders Berglund BOP och det där med hammondorglar.
– Det hände några grejer i mina tonår på 60-talet. Det fanns då en jazzklubb i Stockholm som hette Gyllene Cirkeln. Dit kom stora namn men på kvällarna serverades det alkohol och då fick vi ungdomar inte komma in. Och därför fixade de lördagsmatinéer så att även vi fick komma in och lyssna på hjältarna. Jag sprang där jämt och hörde på alla möjliga. Men framför allt så fångades jag av en organist som hette Jack McDuff och hans sätt att spela tände mitt intresse för hammondorgeln. Jag minns också att han hade en ung begåvad gitarrist med sig – George Benson. Då visste man inte vad det skulle bli av honom… hahahaaa. Efter det så gick jag och lyssnade på musiker som Jimmy Smith och Jimmy McGriff. Jag gillar det svänget. Och det är därför jag är här i Arild.
Men hur hamnade du här i Arild?
– När jag fick frågan av arrangören Tomas Trulsson, om jag hade något kul på gång. Då tänkte jag på en grej som jag gjorde i Stockholm för några år sedan så jag hade ett grundmaterial. Och så har vi satt ihop ett skånskt band till spelningen idag. Det är jättekul med nya bekantskaper.
Och visst svängde det. Rejält.
En annan artikel om festivalen som helhet kommer senare.
