Presentationen av Satoyama sker i foajén på Dunkers kulturhus. Det har det italienska jazzbandet bett om, för när vi i publiken väl satt oss i Teatersalen börjar föreställningen direkt.
Konserten heter “Sinking Islands 3.0” och handlar om de stigande havsnivåerna. De första som kommer att drabbas av konsekvenserna blir örikena. Urgamla kulturer, rika på uttryckssätt, kommer att slukas av vågorna.
Skivan med samma namn som konserten spelades in i Modena mitt under pandemin, i månadsskiftet juni-juli 2021. Varje låt bär namn på en ö som havet kommer att ta. En låt heter Venedig.
Konserten börjar med långsamma, vemodiga stråktoner på kontrabas. De andra i bandet står längre fram, närmast oss i publiken, med armarna hängande och blicken riktad snett uppåt, väntande, tänkande, inåtvänt.
Ljuset är blåaktigt, som havet, och väldigt dämpat. Vi befinner oss i en undervattensvärld. Musikerna bär svarta kläder med färgglada utsmyckningar på bröstet, eller ena benet eller armen. Jag tänker på undervattensvegetation.
Efter några minuter lyfter trumpetaren, som står mitt i scenens enda runda strålkastarljus, sitt instrument och börjar melankoliskt ackompanjera basen. Ut från sidans scendraperi kommer en ensam kvinnlig dansare. Hon böljar fram som en anemon på havsbotten, klädd i en kjol gjord av plastremsor – som jag tolkar symboliserar den plast vi människor så obetänksamt förorenar världshaven med.
Det är vackert och väldigt suggestivt.
De två andra musikerna, som stått tillsammans med ytterligare en kvinnlig dansare, lämnar nu gruppen och går bort till sina instrument. I tystnaden hörs då en röst som läser en dikt som handlar om allt som kommer att försvinna i de stigande haven och hur det blir inledningen på något nytt.
Så börjar musiken igen och nu börjar även den andra dansösen röra sig. Låtarna går in i varandra med bara kort paus emellan. Några i publiken börjar försiktigt klappa i dessa mikropauser – vi är ju alla så vana vid att klappa efter varje solo och varje låt så det tar en stund att förstå att det vi är med om är ett allkonstverk, ett performanceverk, med både musik, dans och poesi.
Satoyamas sound går inte att etikettera. Det är jazz absolut, men har även inslag av klassisk musik och tonspråk från andra kulturer. Mycket elektroniska ljud och rytmiska förändringar. Ofta melodiskt, men ibland mer stämningsskapande som ambient och ren konstmusik.
Det är många starka känslor som gestaltas – ångest och förtvivlan inte minst. Dansöserna tar sig ibland om halsen, som om det kvävs och gitarristen ger vid ett tillfälle just kvävningsljud ifrån sig. Dansöserna sträcker sig mot varandra, men når inte fram. De kan inte hjälpa varandra.
När föreställningen närmar sig slutet får dansöserna äntligen tag i varandras händer och börjar gå upp utmed stolsraderna och runt oss i publiken, med bandet efter sig. Är det ett begravningsfölje? tänker jag först. Men låten är inte sorgsen, utan liknar mer musik på balkan. Som om något celebreras.
Efter konserten, som får en jublande applåd av publiken, får slutet sin förklaring, tycker jag. De berättar att först kände de, som alla andra, förtvivlan över de stigande havsnivåerna. Men sedan har de skiftat fokus och ser utvecklingen mindre ur mänsklighetens perspektiv och mer utifrån naturens synvinkel.
För planeten kan det bli något bra om vi människor försvinner. Vi är trots allt inte så viktiga. Vi är bara en art bland många, menar de.
Namnet Satoyama är hämtat från japanskans sato (by) och yama (berg). Det är en term som började användas på 1700-talet och syftar på gränslandet mellan vildmarken i bergen och det urbana slättlandet. Ett landskap med små jordbruksbyar och hållbar livsstil som håller på att gå förlorat.
Bandet består av Luca Benedetto på trumpet och elektronik, Christian Russano på gitarr och elektronik, Marco Bellafiore på kontrabas och elektronik och Gabriele Luttino på trummor och elektronik. De två dansarna kommer från Biloura Collective och heter Angie Rottenstainer och Silvia Ribero. Angie spelade även violin under konserten.
Hatten av för Jazz i Helsingborg som vågade ta med ett så annorlunda verk som “Sinking Islands 3.0” i sitt vårprogram. Där har jazzföreningen verkligen tagit ett kliv långt utanför sin trygghetszon.
Konsertturnén, som även gått till Göteborg, Halmstad, Kalmar och Öland, arrangeras i samarbete med Knutpunkt, som är ett nätverk för 32 konsertarrangörer i södra Sverige.
Text, foto och film: Christer Åkerlundh