Al Foster, en av jazzens mest uttrycksfulla och följsamma trummisar, har gått bort i sitt hem i New York, 82 år gammal. En ikon, men också en varm, ödmjuk människa som lämnar ett tomrum både bakom trummorna och på jazzens scener runt om i världen.
Född 1943 i Richmond, Virginia, men uppväxt i Harlem, hade Al jazzen runt sig från början. Han började som så många andra med kastruller och grytlock men snart satt han bakom riktiga trummor och lärde sig hantverket på allvar. Sin professionella debut gjorde han 1964 på Minton’s Playhouse med trumpetaren Blue Mitchell, och därifrån bar det snabbt vidare.
Många förknippar honom starkast med Miles Davis, och med rätta. När Miles sökte nytt blod till sitt elektriska fusionband 1972 valde han just Foster, en trummis som kunde kombinera ett groove med känslighet och ett lyhört öra. Davis blev så imponerad att han tillägnade honom låten Mr. Foster.
Al var aldrig bunden till bara ett uttryck. Han svängde lika naturligt i bebopens värld som i den tyngre fusionen. Med musiker som Sonny Rollins, Joe Henderson, Ron Carter, McCoy Tyner och Horace Silver byggde han vidare på jazzens själ, alltid med sin karaktäristiska stil och fingertoppskänsla.
Under 90-talet började han ta mer plats som bandledare. Samarbetet med Scofield, Lovano och Holland i ScoLoHoFo 2003 blev en sorts nytändning. Och på klubben Smoke i New York blev han lite av en husgud, inte minst med sina senare album – Inspirations and Dedications och Reflections, det sistnämnda beskrev han själv som sitt bästa.
Själv har jag haft glädjen att träffa Al flera gånger. Han var alltid generös, närvarande och genuint intresserad, en musiker som lyssnade, både på scen och i samtal.
Det är så vi kommer minnas honom. Inte bara som trummisen som kunde bära ett helt band på sina axlar, utan som en av de där få som spelade med både hjärna, hjärta och själ.
Tack för musiken, Al.
Foto i toppen: Al Foster och Rickard Malmsten i Hong Kong 2005
Foto: Jason Lee