Det var väldigt länge sedan. Flera decennier sedan jag var på Stampen senast, för jag flyttade från Stockholm för 37 år sedan. Nu har jag äntligen varit där igen.
Kvällen var ljummen, för fin egentligen för att sitta inne, men jag kunde inte motstå min väns förslag att åka till den anrika musikpuben i Gamla stan. Jazzen på de andra ställena som jag hade antecknat kändes inte lika lockande.
I väntan på kvällens gig satt vi och tittade upp i taket på Stampen. Jag minns att jag gjorde det även när jag bodde i Stockholm. Där hänger allt från gamla barnvagnar och tillräckligt med musikinstrument för att besätta ett halvt storband (till och med en bastuba!) till en kvinnlig skyltdocka med strumpebandshållare och en lampkrona i gjutjärn som skulle kunna vara hämtad från Hans Arnolds skräckteckningar.
Klockan sju klev musikerna i The Organ Hangout upp på scenen. Trion utgörs av Max Schultz på elgitarr, Leo Lindberg på elorgel och Chris Montgomery på trummor. De kan väl egentligen kallas Stampens husband för de spelar där ofta.
De rev igång med J S Blues, komponerad av Leo. En låt med riktigt sköna solon. Ni kan själva lyssna på min inspelning nedan, som vi på Jazzporten har lagt ut på Youtube. Sedan följde det ena svängiga stycket efter det andra. Mycket 60-talsgroove, vilket jag gillar skarpt. Hade trion sålt skivor på Stampen hade jag köpt dem direkt.
På Stampens hemsida stod det att gruppen är en trio där “musikalisk spelglädje, improvisation och samspel står i absolut centrum”. Det är definitivt inte överdriven marknadsföring. Det kändes så tydligt att de gillar att spela ihop och att spela just den sortens musik som de gör – en blandning av både jazz, blues och soul.
Gitarr är egentligen inte mitt favoritinstrument, men Max speltekniska skicklighet, och även hans känsla, föll jag för direkt. Han och Leo kommunicerade tajt. Stafettpinnen gick fram och tillbaka mellan dem när de spelade sina solon.
Max Schulz är stockholmare och började spela gitarr i tioårsåldern efter att ha sett Jimi Hendrix live. Han har varit med i flera band, bland annat Mynta och Bengt Bergers Beches Brew och samarbetat med musiker som exempelvis Herbie Hancock, Esbjörn Svensson, Nils Landgren och Håkan Broström. Minst 20 skivor har han också medverkat på.
Leo Lindberg, även han stockholmare, är bara 33 år gammal men har redan hunnit med en hel del. Han har spelat med många kända jazzmusiker, bland annat Bernt Rosengren och Amanda Sedgwick. Han har också fått flera stipendier och priser, som Monica Zetterlund- och Louis Armstrongstipendiet.
Utöver orgel spelar han piano, bas och trummor. Första egna plattan släppte han 2014: Leo’s Bag. Sedan dess har han spelat in en platta med svenska visor i jazztappning och liveplattan Notes from The Gondola med hans pianotrio.
Chris Montgomery är en eftertraktad 47-årig trummis från Stockholm. Han har spelat med bland annat Carl Bagge Trio och massor med musiker som bland annat Andreas Hellkvist, Mathias Landaeus och Erik Söderlind.
Stampen i sig är ett ställe jag rekommenderar er alla att besöka, om ni inte redan har varit där. Puben ligger i hörnet Stora Nygatan/Stora Gråmunkegränd i en 1600-talsbyggnad. På 1700- och 1800-talet var det gudstjänstlokal i byggnaden, sedan flyttade olika butiker in.
Puben startades 1968. Namnet fick den för att det hade legat en pantbank där. (Flera av sakerna som hänger i taket sägs vara pantsatta saker som kunderna aldrig löste ut. Jag vet inte om det stämmer).
På 1970-talet, när swingmusiken fick en renässans, höll gitarristen och sångaren Staffan Broms i Happy Jazz-kvällar på Stampen. Betydligt senare tillkom bluesjam på Stampen på initiativ av den svensk-amerikanske bluesmusikern Brian David Kramer.
Stampen fick med tiden världsrykte. Åtskilliga jazzlegendarer har spelat på Stampen: Dexter Gordon, Ben Webster, Dizzy Gillespie och Teddy Wilson för att bara plocka några namn ur högen. Och svenska storheter som Dompan, Monica Z, Lars Gullin och Bunta Horn har också lirat där. Red Mitchell var under många år husbasist på Stampen. I många år delade Stampen ut ett stipendium till musiker – en inramad tusenlapp.
The Organ Hangout spelade fler set den aktuella kvällen än jag tyvärr kunde vara med på, för jag skulle upp tidigt nästa dag, men det jag hann vara med om var mer än nog.
Text, foto, film:
Christer Åkerlundh