Att slå sig ner med Marcus Strickland är att möta en musiker som vägrar låta sig definieras av genre. Med rötterna i Miami, en stad där rytmer och uttryck ständigt korsas, har han format ett konstnärskap där jazzens tradition möter hiphopens puls och soulens uttryck. Redan tidigt, omgiven av sin fars omfattande skivsamling och ljudet från en rullbandspelare, väcktes en nyfikenhet som kom att bli livslång.
Som saxofonist på sopran, alt och tenorsax har han etablerat sig som en av sin generations mest mångsidiga röster. Utnämnd till Rising Star i DownBeat och uppmärksammad i JazzTimes, har han inte bara rört sig obehindrat mellan olika musikaliska landskap, utan också varit med och format dem. Med projektet Twi-Life suddar han ut gränserna mellan jazz och modern beatkultur, där influenser från producenter som J Dilla möter ett djupt rotat improvisatoriskt språk.
Bakom meriterna finns en musiker i ständig utveckling. Från de första tonerna på altsaxofonen i skolåldern till samarbeten med namn som Roy Haynes, Jeff ”Tain” Watts och Dave Douglas, har Strickland gång på gång visat en vilja att både fördjupa och expandera sitt uttryck. Parallellt har han byggt en egen plattform genom sitt skivbolag, där den konstnärliga friheten står i centrum.
I detta samtal möter Rickard Malmsten en artist där musik inte bara är ett uttryck, utan ett verktyg för kommunikation, historia och mänsklig kontakt.
Rickard Malmsten möter Marcus Strickland
RM:
Jag känner mig väldigt lyckligt lottad som får sitta ner med en fantastisk musiker och kompositör, Marcus Strickland. Hur mår du?
MS:
Jag mår bra. Tack för att jag får vara här.
RM:
Du är född 1979 i Gainesville, men uppvuxen till största delen i Miami. Kan du berätta lite om din barndom? Jag vet att din pappa Michael var musiker, och att du växte upp i en smältdegel som Miami, med kubansk musik, latin jazz och många andra stilar. Hur påverkade det dig och vilka är dina första musikminnen?
MS:
Min pappa hade en otrolig skivsamling. Han spelade alltid musik på en rullbandspelare, och det är faktiskt därifrån titeln på ett av mina album kommer, Open Reel Deck. Ett av mina tidigaste minnen är att jag satt i en gungstol med min tvillingbror och lyssnade på allt möjligt som han spelade. Det kunde vara John Coltrane, Parliament, Freddie Hubbard, Stevie Wonder eller Michael Jackson. Det spelade ingen roll vilken genre det var, det handlade bara om bra musik.
Det var en fantastisk uppväxt, och vi drogs naturligt till musiken. När vi var runt elva år valde vi musik som tillval i skolan. Vi var lite för blyga för att sjunga.
RM:
Det blev altsaxofon, antar jag?
MS:
Ja, vi började med instrumental musik och jag valde altsaxofon. Den såg annorlunda ut jämfört med andra instrument. När vi berättade det för vår pappa blev han väldigt glad. Han satte på My Favorite Things med John Coltrane och visade hur Coltrane varierade melodin varje gång. Han förklarade att det kallas improvisation. Det var vår introduktion, och därifrån blev vi förälskade i musiken.
RM:
Du började alltså vid elva–tolv års ålder med altsax och gick senare över till tenor. Varför?
MS:
När jag var runt fjorton hade jag börjat lyssna mycket på tenorsaxofonister. Charlie Parker var min första stora influens på altsax, men sedan upptäckte jag Sonny Rollins, John Coltrane, Joe Henderson, Joe Lovano och Joshua Redman. Jag gick igenom perioder där jag försökte efterlikna dem och lära mig av dem. Branford Marsalis var också en väldigt viktig influens.
RM:
Du studerade senare med bland andra Branford Marsalis och George Garzone. Hur påverkade det dig att gå från självlärd till att arbeta med sådana mästare?
MS:
Det var precis vad jag behövde. Branford är inte bara en fantastisk jazzmusiker, han behärskar instrumentet fullt ut och kan spela vad som helst, oavsett stil. Det gjorde honom till en otrolig lärare. George Garzone hade ett mer konceptuellt sätt att se på harmonik.
RM:
Den kromatiska approachen.
MS:
Precis. Det öppnade verkligen mina öron och min kreativitet.
Sedan hade jag också Patience Higgins, som spelar alla möjliga träblåsinstrument. Han lärde mig relationerna mellan instrumenten och hjälpte mig mycket där. Jag är väldigt tacksam för alla dessa mentorer.
RM:
Du har också en enäggstvilling, AJ, som spelar trummor. Ni har spelat tillsammans i många år. Finns det något speciellt i kommunikationen mellan er på scen?
MS:
Det är svårt att säga om det beror på att vi är tvillingar eller att vi växte upp musikaliskt tillsammans. Vi har en väldigt djup relation, både musikaliskt och personligt.
RM:
Och lite konkurrens kanske?
MS:
Det hade nog varit mer konkurrens om vi spelade samma instrument. Men eftersom jag spelar sax och han trummor kompletterar vi varandra. Vi lyssnade mycket på Coltrane och Elvin Jones, vilket formade vårt samspel. Vi spelade mycket duetter, och det gjorde oss starkare. Han spelar trummor melodiskt och jag närmar mig saxofonen rytmiskt.
RM:
Era föräldrar var stöttande, men din pappa var också jurist. Hur reagerade de när ni bestämde er för att bli musiker?
MS:
Jag tror att vår pappa i hemlighet hoppades att vi skulle bli jurister eller idrottare. Men de stöttade oss alltid i allt vi gjorde. Innan musiken ville vi till exempel designa bilar, och vi höll också på med friidrott och amerikansk fotboll.
RM:
Ni har båda spelat med stora namn. Din bror med Ravi Coltrane och du med Jeff ”Tain” Watts, Roy Haynes, Dave Douglas och Robert Glasper. Hur har det påverkat dig?
MS:
Det utvecklar vem som helst. Roy Haynes är en legend som har spelat genom alla epoker, från Louis Armstrong till Miles Davis och c. Att turnera med honom var otroligt lärorikt.
Jag minns till exempel att vi åkte limousine efter en spelning och chauffören spelade Missy Elliott. Roy kunde varenda textrad, trots att han var runt 89 år. Han var alltid öppen för ny musik.
Han var också väldigt noggrann med frasering. Jag kunde spela en melodi på ett sätt, och han bad mig spela den som Sarah Vaughan skulle ha gjort. Det var väldigt utvecklande.
Jeff ”Tain” Watts är en annan enorm influens. Hans sätt att hantera rytm och polyrytmik är väldigt naturligt och organiskt.
RM:
Du växte upp i Miami med många olika musikstilar. Finns det några gränser mellan jazz, hiphop, rap och andra genrer?
MS:
Jag tror att gränserna finns i våra huvuden. Mina egna gränser har suddats ut. Jazz var en bra utgångspunkt eftersom det är en musikform som absorberar andra stilar. Numera ser jag mig bara som musiker. Jag har länge varit intresserad av att producera beats och inspirerats av producenter som J Dilla och Madlib. Det har till slut smält samman med mitt saxofonspel och blivit en del av mitt sound.
RM:
Det handlar alltså om bra musik, oavsett genre.
MS:
Exakt.
RM:
Vad motiverar dig idag?
MS:
Ju äldre jag blir, desto mer förstår jag musikens betydelse och dess koppling till mina rötter. Musik är ett verktyg för att kommunicera, berätta historier och föra vidare kultur.
När jag står på scen handlar det inte bara om att spela, utan om att förmedla något. Om jag kan påverka ens en person, så är det värt allt.
RM:
Du har också startat ditt eget skivbolag, Strict Music. Varför?
MS:
Jag ville ha kontroll över min egen musik och min kreativa process. Jag insåg hur skivindustrin ibland kan bromsa kreativiteten och göra det svårt att nå ut som individ. Genom att vara oberoende kan jag skapa det jag vill.
RM:
Har du några råd till unga musiker?
MS:
Det viktigaste är att inse att det inte bara handlar om en själv. Man spenderar mycket tid ensam med sitt instrument, men i slutändan handlar det om att nå ut till andra människor.
Teknik och övning är viktiga, men budskapet är minst lika viktigt. Vad vill du säga med din musik?
RM:
Och kanske lägga egot åt sidan.
MS:
Precis.
RM:
Var ser du dig själv om tio år?
MS:
Jag hoppas att jag har ännu fler möjligheter att göra det jag älskar och att sprida musik över hela världen. Musik är något av det mest magiska som finns.
RM:
Vi ser fram emot att följa dig. Tack så mycket för att du var med.
MS:
Tack själv, jag uppskattar det.
När samtalet rundas av framträder bilden av en musiker som ser bortom både genre och tradition. För Marcus Strickland handlar det inte enbart om att bemästra sitt instrument, utan om att förstå musikens roll som bärare av berättelser, minnen och identitet.
Genom hela hans resa löper en tydlig röd tråd, en vilja att förena det personliga med det universella. Från barndomens lyssnande i Miami till samarbeten med några av jazzens mest inflytelserika namn, och vidare in i ett uttryck där beats, improvisation och historia möts, fortsätter han att tänja på ramarna.
Bakom virtuositeten finns en strävan efter mening. Att nå fram, inte bara till sig själv, utan till andra. Och kanske är det just där hans musik får sin kraft, i mötet mellan det inre och det gemensamma, där varje ton bär på möjligheten att förändra, om så bara för ett ögonblick.