Rickard Malmsten i samtal med Georg Riedel
Detta samtal spelades in innan Georg Riedels bortgång, men har av olika skäl inte tidigare publicerats. I dag framstår intervjun som ett tidsdokument, men också som ett levande möte med en av våra största musikpersonligheter, reflekterande, klar och med den stillsamma humor och värme som präglade Georg genom hela hans liv.
Att få slå sig ner med Georg Riedel är att stiga rakt in i den svenska musikhistorien. Basist, tonsättare, arrangör, och en av de mest inflytelserika musikskaparna vi haft i Sverige. Ett liv som sträcker sig från flykten undan kriget i Centraleuropa till några av våra mest älskade melodier.
Rickard Malmsten: Georg, varmt välkommen. Det är en stor glädje att få sitta ner med dig.
Georg Riedel: Tack ska du ha.
RM: Du föddes 1934 i Karlovy Vary i dåvarande Tjeckoslovakien. Redan som barn kom du till Sverige, som flykting.
GR: Ja, vi flydde. Jag var bara fyra år gammal, så jag minns inte allt, men vissa bilder sitter kvar. Vi åkte tåg genom Europa. Ibland stannade tåget mitt i natten, soldater kom ombord och bankade på dörrarna och ville ha pengar. Man visste aldrig riktigt var man var eller vad som skulle hända. Till slut kom vi till Sverige, där min pappa redan hade hunnit ordna arbete. Jag kände inte ens igen honom när vi möttes. Jag skrek när han tog upp mig, det tog tid innan jag förstod att det var min pappa.
RM: En dramatisk början på ett liv som senare skulle präglas av musik.
GR: Ja. Musik fanns tidigt. Min pappa spelade cello, jag började med fiol och sedan cello. Men jag hade egna idéer redan då.
RM: Du stämde cellon som en kontrabas.
GR: Precis. Jag lyssnade mycket på Oscar Pettiford. Han stämde cellon som en bas, fast en oktav högre. Jag lånade min pappas cello och gjorde likadant.
RM: Dina föräldrar, hur såg de på att du ville bli musiker?
GR: De var uppmuntrande till att jag spelade, men skeptiska till att ha det som yrke. De var rädda att man inte skulle kunna försörja sig. Jag var väl runt 14–15 år när jag själv kände att det här var det enda jag ville göra.
RM: Och inte långt därefter hamnade du på turné med Lars Gullin.
GR: Ja. Det var både fantastiskt och farligt. Jag var väldigt ung och oförberedd på den världen. Det var en tid när droger började dyka upp bland musiker, och det förstod jag inte riktigt vidden av då. Men musikaliskt lärde jag mig oerhört mycket. Nästan allt jag kan om melodisk form kommer från Lars Gullin. Hans melodier var och är fulländade.
RM: Samtidigt studerade du klassisk musik och spelade i symfoniorkestrar.
GR: Ja, och där var jazzen inte alltid välkommen. En dirigent avbröt en repetition och pekade på mig: ”Här spelar vi som det står i noterna, inte som jazz.” Men när jag senare bad om ledigt för att åka på professionell turné blev han faktiskt imponerad.
RM: Därefter kom Arne Domnérus, och så småningom Jan Johansson.
GR: När jag började var det Gunnar Svensson som var pianist. En fantastisk musiker och kompositör. När han slutade kom Jan Johansson. Det blev ett nära samarbete, tyvärr alldeles för kort. Han dog redan 1968.
RM: Jazz på svenska, Sveriges mest sålda jazzskiva genom tiderna.
GR: Jag trodde först att det skulle vara en större sättning. Jag väntade på trummorna men de kom aldrig. Det blev bara piano och bas. På den tiden var det ovanligt, men det skapade något väldigt avskalat och rent. Det är nog en av anledningarna till att skivan blev som den blev.
RM: Du har arbetat med många giganter som Monica Zetterlund, Cornelis Vreeswijk, Arne Domnérus. Var det någon som formade dig mest?
GR: Lars Gullin och Jan Johansson. Monica arbetade jag mycket med när jag var arrangör på Philips. Jag fick arrangera hennes största hit, Sakta vi gå genom stan. Den är jag fortfarande stolt över.
RM: Du har fått otaliga priser och hedersutmärkelser.
GR: I min ålder är det mest hederspriser man får. Och det är som det ska vara, pengarna ska de unga ha. Men klart att jag är stolt. Jazzkatten för livsgärning betyder mycket.
RM: Dina melodier, barnvisor, jazz, filmmusik, de sitter i det svenska kollektiva minnet. Vad driver dig att fortsätta skriva?
GR: Jag kan inte låta bli. Det är nästan neurotiskt. Jag blir inte lugn förrän jag har skrivit några toner varje dag. Det är terapi.
RM: Samtidigt är du pappa till sex barn.
GR: Jag har inte alltid valt rätt. När jag var yngre valde jag ofta musiken framför familjen, och det ångrar jag. Jag hoppas att yngre musiker i dag har bättre balans.
RM: I dag har du dessutom nio barnbarn.
GR: Ja, det senaste kom alldeles nyligen. Det är stort.
RM: Var ser du dig själv om tio år?
GR: Det vet jag inte. Om jag finns och fungerar så fortsätter jag. Mer än så kan man inte veta.
RM: Om du skulle ge ett råd till unga musiker?
GR: Följ ditt hjärta. Håll fast vid dina idéer och bry dig inte för mycket om trender. De går över snabbt. Försök vara dig själv och det tar tid, men det håller.
RM: Georg Riedel, stort tack för samtalet.
GR: Tack själv Rickard.
Samtalet med Georg Riedel lämnar en stilla efterklang. Ett liv fyllt av musik, erfarenheter och en stark vilja att fortsätta skapa ända in i det sista.
Man behöver verkligen ta vara på stunderna när man får sitta ner och prata med Georg. Jag hade förmånen att träffa honom flera gånger innan den här intervjun gjordes. Han bar på en stor värme och en djup passion för musiken.
Det som dröjer sig kvar är inte bara melodierna, utan också tankarna: om att följa sin egen väg, och att hålla fast vid det som känns sant.
Han har lämnat ett stort tomrum efter sig. Men musiken lever vidare.