Det blev ännu en magisk kväll på Fasching, en sådan där kväll då rummet liksom drar ihop sig, närmar sig scenen och håller andan tillsammans. Fullsatt, förväntansfullt och kanske mest glädjande av allt en ovanligt ung publik. Det kändes nästan som att något höll på att växla över, som att en ny generation hade hittat fram till jazzen, nyfiket lutande sig fram för att lyssna. Och där, mitt i detta, stod också många av Stockholms egna musiker, redo att inspireras.
På scen stod en av världens mest respekterade organtrios, Larry Goldings, Peter Bernstein och Bill Stewart. Tre namn som var och en bär en hel karriär av tyngd, men som tillsammans bildar något större än summan av delarna. De har spelat ihop i över tre decennier, gjort ett stort antal inspelningar och etablerat sig som något av en referenspunkt för hur en modern orgeltrio kan låta, rotad i traditionen men ständigt i rörelse framåt.
Det som slår en direkt är hur självklart allting känns. Efter alla dessa år tillsammans finns där en sorts telepatisk kommunikation, men utan att det någonsin blir tekniskt eller distanserat. Tvärtom. Det är varmt, organiskt, nästan lekfullt. Istället för att briljera individuellt, vilket de alla utan problem hade kunnat göra i parti och minut, väljer de konsekvent det kollektiva uttrycket. De lyssnar, svarar, väntar. Och när de väl spelar, då gör de det tillsammans.
Repertoaren rörde sig fritt mellan egna kompositioner och standards ur den amerikanska sångboken. Men inget kändes statiskt eller förutbestämt. Snarare som att varje låt uppstod i stunden. Det fanns en frihet i musiken, ett slags lugn självsäkerhet, vi vet vad vi gör men vi vet inte exakt vad som kommer att hända. Och det är precis där magin uppstår.
Larry Goldings vid Hammondorgeln är både ankare och färgpalett. Hans spel bär både groove och harmoni, men också en humor som smyger sig in i fraseringar och små infall. Han är en musiker som rör sig obehindrat mellan genrer och sammanhang, från jazz till pop och film, och hans karakteristiska sound har gjort honom till en av de mest efterfrågade organisterna i världen. Och just humor fick vi även mellan låtarna. Goldings visade sig vara en underhållare av rang, med en tajming som fick publiken att skratta och slappna av. Det skapade en ovanligt varm stämning i rummet, där avståndet mellan scen och publik nästan suddades ut.
Peter Bernstein på gitarr står för det lyriska, det eftertänksamma. Hans ton är klar och självklar, djupt rotad i traditionen men utan att kännas bakåtblickande. Med över 200 inspelningar och samarbeten med namn som Sonny Rollins och Diana Krall är han en av de mest respekterade gitarristerna i sin generation. Man förstår varför han är så efterfrågad, inte bara för sitt spel utan för sin förmåga att lyfta helheten. Jazzporten fick även ett fint samtal med Peter Bernstein under vistelsen i Stockholm, en intervju som kommer att publiceras här på Jazzporten senare i vår.
Och så Bill Stewart. En trummis som inte bara spelar tid, han formar den. Det finns något djupt personligt i hans sätt att spela, rytmer som liksom stannar kvar i kroppen långt efter att konserten är slut. Han räknas som en av världens främsta jazztrummisar och har samarbetat med bland andra John Scofield, Pat Metheny och Joe Lovano. Det är inte första gången jag hör honom live, och varje gång slås jag av samma sak, hur han får allt att kännas både komplext och fullständigt naturligt på samma gång.
Det som verkligen definierar trion är dock samspelet. Det finns ingen tydlig ledare här. Ingen som står framför. Istället är det ett kollektiv där alla tre röster är lika viktiga. En musikalisk konversation som har pågått i decennier och som fortfarande känns lika levande.
Att en sådan trio kan låta så här fräsch efter så många år tillsammans är inget annat än imponerande. Det är inte bara rutin. Det är nyfikenhet. Leklust. Och en djup respekt, både för musiken och för varandra. Tillsammans bär de traditionen vidare samtidigt som de fortsätter att utveckla den, och denna kväll på Fasching blev ännu ett tydligt bevis på just det.