Det är inte ofta man kliver in på en jazzklubb och känner historiens vingslag redan innan första tonen klingat ut. Men när Lee Ritenour intar scenen på Fasching den 31 mars är det precis vad som händer.
Den amerikanska gitarrlegenden, med en karriär som nu sträcker sig över fem decennier, fyllde Fasching två kvällar i rad inför en förväntansfull och fullsatt publik. Och kanske är det just där, i mötet mellan rutin och spelglädje, som magin uppstår.
Ritenour har genom åren rört sig obehindrat mellan genrer, från 70-talets fusion, via 80-talets mer kommersiella framgångar, till samarbeten med namn som Frank Sinatra, Pink Floyd och B.B. King. Han har varit studiomusiker, bandledare och innovatör, och en av grundstenarna i supergruppen Fourplay. Med över 40 album och en Grammy i bagaget finns det inte mycket kvar att bevisa.
Men det märks snabbt att det inte heller är det som driver honom.
Trots sina 74 år spelar han med en självklarhet som suddar ut alla tankar på ålder. Den där ungdomliga snabbheten som en gång gav honom smeknamnet bakom låten Captain Fingers må ha mognat men inte försvunnit. Istället har den ersatts av något annat, en ton, ett lugn och en musikalisk närvaro.
Kvällens repertoar rörde sig naturligt mellan då och nu. Publiken bjöds på klassiker som Boss City, Mr. Briefcase, Night Rhythms och Rio Funk, framförda med en värme som snarare förstärker än förvaltar originalen.
Men det är inte bara Ritenour som bär kvällen.
Pianisten Giorgi Mikadze tillför ett modernt och dynamiskt uttryck med rötter i både jazztradition och samtida improvisation. Med samarbeten med namn som Jack DeJohnette och Chris Potter i ryggen är det ett spel som både utmanar och lyfter helheten.
Bakom trummorna sitter sonen Wesley Ritenour, vars lyhörda och kraftfulla spel ger musiken en naturlig puls. Det finns något fint i det där generationsmötet, där erfarenhet och energi möts utan att ta ut varandra.
Och så Munir Hossn, basist, multiinstrumentalist och sångare, som med sitt karismatiska uttryck och varma röst tillför ytterligare en dimension. Hans musikaliska bakgrund, med samarbeten med Quincy Jones och Joe Zawinul, märks i varje ton.
Mellan låtarna bjuder Ritenour på anekdoter, humor och reflektioner. I en kort pratstund efter konserten berättar han att turnélivet idag kräver mer återhämtning än tidigare men att känslan inför att spela fortfarande är densamma. Mötena, samspelet och nyfikenheten. Det är där drivkraften finns.
Och kanske är det just det som gör kvällen så stark.
För även om Ritenours senare projekt, som det avskalade soloalbumet Dreamcatcher, föddes ur både personliga prövningar och en värld i förändring, så finns här en röd tråd. Musiken som livslinje. Ett sätt att bearbeta, minnas och fortsätta framåt.
När de sista tonerna klingar ut på Fasching är det inte bara en konsert som tar slut. Det är ett stycke levande musikhistoria som sakta lämnar scenen men som dröjer sig kvar i rummet.
Och i publiken.
Det här är inte bara nostalgi.
Det är ett pågående samtal mellan då och nu.
Och Lee Ritenour talar fortfarande med en röst som är värd att lyssna på.
