Jag hade egentligen inte tänkt skriva den här artikeln. Jag var för sent ute med att boka bord på Höganäs bryggeri – och utan ett bra bord mitt framför scenen vet jag av erfarenhet att jag inte kan ta tillräckligt bra bilder och filmer av bandet för att det, enligt min mening, ska duga på Jazzporten. “Så det blir till att som privatperson stå och trängas vid bardisken”, tänkte jag, och åkte dit och klev in i den fullsatta och varma lokalen.
Men så klev trumpetaren Peter Asplund och saxofonisten Tomas Trulsson upp på den lilla scenen och berättade att deras tanke med kvällens gig var bland annat att hylla John Coltrane och Miles Davis som skulle ha fyllt 100 år i år. Det visste jag inte.
Trane och Miles! Den modala jazzens förgrundsfigurer. Två av mina stora favoriter. “Det här bara måste jag filma och skriva om, även om det inte blir så bra”, tänkte jag, och letade rätt på en hyfsat bra ståplats med fri sikt över scenen från sidan. (Så ni får ursäkta att min film och mina bilder inte håller högsta klass den här gången. Det blev ju spontant det här).
Och så körde femmannabandet igång. Och vilken inledning – Milestones och So What av Miles och den avancerade bopklassikern Grand Central av Trane! Riktigt vasst tolkade, med snygga solon.
Giget med två set kom för övrigt att bestå av den ena jazzstandarden efter den andra, som Straight No Chaser av Monk och Nat Adderleys Work Song. Peter Asplund sjöng till två av Mel Tormés låtar med sin softa croonerstil – Take A Letter, Miss Jones och The Song Is You.
Det blev också två väldigt fina ballader – It Never Entered My Mind, från en Broadwaymusical, samt For All We Know. Och så Green Dolphin’s Street (denna kväll omdöpt till Green Dolphin’s Treat), från en 40-talsfilm med samma namn.
Både Peter Asplund och Tomas Trulsson spelade med en intensitet så att de nästan tappade andan och de skämtade med oss i publiken. Peter inledde till exempel med att säga att det här var första spelningen där han gjort av med hela gaget innan konserten ens börjat och pekade uppskattande bort mot butiken i bryggeriet.
När Tomas sade att nu var de framme vid sista numret – Dizzys Caravan – frågade han publiken “Har ni gått på “Publikhögskolan? Då vet ni att om ni applåderar mycket så kan det tänkas att vi spelar ett extranummer”.
Och ett extranummer blev det.
“Grymt kul kväll”, summerade Tomas för mig dagen efter konserten. Jag säger detsamma. Det fantastiska är att konserten kostade noll kronor i inträde. Istället lägger bryggeriet på lite extra på allt man äter och dricker. Jag såg flera av de sittande gästerna beställa in rätt friskt.
Självklart köpte jag en skiva av Peter Asplund. Det är viktigt att man som konsertbesökare stödjer musikerna så mycket man kan.
Peter Asplund är en av Sveriges främsta trumpetare, den främste tycker nog många. Han har medverkat på över 200 skivor har jag läst någonstans och har släppt, tror jag, åtta i eget
namn. Han har turnerat över hela världen och fått flera priser. Ett av hans senaste projekt är att starta en jazzklubb på anrika Nalen i Stockholm.
Pluset efter bandnamnet Trulsson Trio+ kräver sin förklaring. Det står för att trion aldrig är en trio. Det är alltid någon till. Denna kväll var det Robert Tjäderkvist på piano. Vid basen stod David Andersson och vid trummorna Love Ekenberg.
Jag rekommenderar varmt ett besök på Höganäs bryggeri. Lokalen är rätt liten, så man kommer nära musikerna. Det påminner lite om Matscenen i Landskrona.
Bryggeriet har 3-6 konserter i månaden den här terminen. Elva återstår. Det är blues, country, rock, EPA-dunk och Drag Queen Bingo. Nästa jazzkonsert är den 29 mars. Då med en kvartett med Matilda Schyborger på sång.
Text, foto och film: Christer Åkerlundh