Det finns instrument som omedelbart väcker associationer. Säger man altsax tänker många på Charlie Parker, trumpet på Miles Davis, elbas på Jaco Pastorius. Men kromatisk munspel, där hamnar man nästan alltid hos ett enda namn: Toots Thielemans.
Och ändå finns det musiker som på allvar har vidgat instrumentets karta. Olivier Ker Ourio är en av dem. Kompositör, bandledare och en av Europas tydligaste röster på kromatiskt munspel med rötter i Paris, Réunion och en musikalisk identitet som rör sig lika fritt som hans improvisationer.
Olivier Ker Ourio har under de senaste tre decennierna etablerat sig som en av världens ledande röster på kromatiskt munspel. Från uppväxten mellan Paris och Réunion har han byggt en musikalisk identitet där jazzens improvisation möter öarnas rytmik, lyriska melodier och ett starkt personligt uttryck. Som solist, kompositör och bandledare har han spelat in ett tiotal album i eget namn och samarbetat med musiker som Michel Legrand, Didier Lockwood, Sylvain Luc och Ralph Towner.
Kritiker har ofta beskrivit honom som en naturlig arvtagare till Toots Thielemans – något Ker Ourio själv möter med respekt men också med en tydlig vilja att gå sin egen väg. I hans musik finns samma värme i tonen, men också ett sökande efter nya harmonier, nya rytmer och nya berättelser.
RM: Du är född i Paris 1964, men dina föräldrar kommer från ön Réunion i Indiska Oceanen. Berätta lite om uppväxten.
OKO: De bodde i Paris ett tag, så de första åren av min barndom var franska storstadsår. Sedan lyckades de flytta tillbaka till sin hemö och det var egentligen drömmen. Paris var tufft, och livet på en ö är något helt annat.
RM: Du kom dit när du var åtta.
OKO: Ja. Och det var en chock. Ljuset, naturen, havet, bergen, allt var så annorlunda. Jag minns fortfarande första dagen väldigt tydligt. Jag kan till och med datumet: 24 februari 1972. När flygplansdörren öppnades kom värmen emot mig. Och sedan den där gröna färgen överallt, vatten som rinner ner från bergen… Jag tror att jag blev förälskad i ön just då.
RM: För den som inte känner till Réunion: var ligger den?
OKO: I Indiska oceanen, nära Mauritius och ungefär 800 kilometer öster om Madagaskar. En tropisk ö med vulkaner och väldigt dramatiska berg. Lite som Hawaii – men samtidigt helt sin egen.
RM: Din pappa spelar kromatiskt munspel.
OKO: Ja, han spelar fortfarande.
RM: När kände du att det där instrumentet var mer än en leksak – att det kunde bli ditt liv?
OKO: Det kom sent. Från åtta till ungefär tjugoett hade jag ett munspel som en leksak. Jag spelade lite på gehör, utan utbildning. Jag hörde min pappa spela ibland, men han var amatör, inte professionell. Så för mig fanns inte ens tanken att man kunde studera musik på riktigt.
RM: Vad var planen då?
OKO: Att göra ”seriösa studier” och skaffa ett bra jobb. Jag läste naturvetenskap och programmering. Jag var en helt vanlig student som ibland hade ett munspel i fickan.
RM: Men så händer något i Grenoble.
OKO: Ja. Jag var i en studentbar, drack en öl, och så hörde jag två gitarrister spela duo och improvisera. Och det de gjorde kändes som… fåglar, som jagar varandra i luften. Det var lek, men också precision. Det jag hörde var frihet.
RM: Och det blev en vändpunkt.
OKO: Det blev det. Jag gick fram och pratade med en av dem. Han frågade om jag spelade något instrument. Jag sa: ”Munspel.” Han sa: ”Kromatiskt?” Jag sa ja. Och han svarade: ”Du kan spela vad du vill på det där – jazz, allt.” Han gav mig mina första lektioner. Då föddes drömmen.
RM: Du återvände till Réunion och började studera.
OKO: Ja, mellan 24 och 28 studerade jag på konservatoriet på ön. Och det var ren tur: precis när jag behövde spela med andra öppnade de en jazzklass där. Det gjorde allt möjligt. Jag behövde inte vara ensam med instrumentet.
RM: Hade du någon munspelslärare där?
OKO: Nej. Jag har faktiskt aldrig haft en ren munspelslärare. Jag fick hitta vägar själv.
RM: Du skriver musik med ganska avancerade harmonier. Hur gör man det som munspelare?
OKO: För att bli en bra improvisatör måste jag förstå och höra harmonierna. Då insåg jag att jag behövde ett instrument där jag kunde spela ackord. Så jag började spela piano och lite gitarr. Jag spelade igenom melodier och harmonier, tränade örat och lärde mig känna igen klanger. Och därifrån kom också komponerandet. Jag kunde plötsligt hålla i harmoniken med händerna.
RM: Du har gjort många projekt, skrivit för storband, spelat med många stora namn. Vad är det som driver dig?
OKO: Dialogen. Att kommunicera med andra musiker och dela den glädjen med publiken. När jag spelar är jag helt i stunden. Jag är öppen för allt som kan hända. Huvudet blir tomt som ett stort vakuum. Jag känner mig som en del av något större. Det finns inget ego, inga planer. Bara musik och samtal.
RM: Det låter nästan meditativt.
OKO: Ja, precis. Och om det krävs fem timmar av övning för att komma dit, då gör jag det. Jag kan vara trött – men jag blir alltid lycklig av att gå upp på scenen.
RM: Du har samarbetat med musiker som Michel Petrucciani, Michel Legrand och Sylvain Luc. Är det någon som påverkat dig extra mycket?
OKO: Sylvain Luc har betytt mycket. Vi har gjort många duokonserter. För tio år sedan var jag mer rädd. Jag ville veta exakt vilka låtar vi skulle spela. Ju mer jag spelat med honom, desto mer fri blev jag. Nu kan jag gå upp på scen och börja med något helt oväntat, och det kan leda till en låt vi känner… eller till något helt improviserat. Det gav mig självförtroende.
RM: Och då händer det att det går fel?
OKO: Ibland händer ”shit”, ja. Men oftast händer det något vackert. Och jag är inte rädd längre.
RM: För många är munspel nästan synonymt med Toots Thielemans. Du hade en nära relation med honom.
OKO: Ja. När jag var student på Réunion var min dröm att bli professionell musiker och till slut flytta till Paris. Ungefär ett år innan jag flyttade lyckades jag få tag på Toots telefonnummer. Jag ringde – jag var fruktansvärt blyg. Men han svarade och var varm, vänlig och uppmuntrande. Han sa att om jag någon gång kunde ta mig till Europa så skulle jag höra av mig.
RM: Och du tog honom på orden.
OKO: Ja. När jag kom till Europa i slutet av 1992 lånade jag en bil i Paris och körde direkt till Bryssel. Det var det första jag gjorde. Jag träffade Toots, och han var precis som i telefon. Ibland skickade jag kassetter med min musik och han svarade alltid – med ord som fick mig att fortsätta.
RM: Han bjöd också upp dig på scen.
OKO: Ja, flera gånger. En gång i Paris, en annan gång i Belgien på en festival. Sådant gör att man blir tacksam – både till livet och till människan. Han påverkade mig förstås genom sitt spel, men kanske ännu mer genom sitt sätt att vara. Han var genuint välvillig.
RM: Du har många skivor i eget namn och medverkar på mängder av inspelningar som sideman. Var ser du dig själv om tio år?
OKO: Jag vet inte. Jag hoppas bara att jag lever – och att jag fortfarande får spela. För det är det jag älskar mest
RM: Om du skulle ge ett råd till musiker som kämpar för att hitta sin väg – vad skulle det vara?
OKO: Försök inte jämföra dig med andra. Du är unik. Ta reda på vem du är och utveckla din egen röst.
RM: Hur menar du – konkret?
OKO: Jag är född i Paris, uppvuxen på en avlägsen ö i Indiska oceanen, och jag bär ett bretonskt namn så jag har även keltiska rötter. Jag har försökt förstå min historia, platsen jag kommer ifrån, kulturen på Réunion, musiken som växte fram där. När jag flyttade till Paris för att bli jazzmusiker insåg jag efter många år att något saknades. Mina rötter. När jag började återvända, göra projekt där och ta in den rytmiken, den känslan, då blev jag mer hel.
RM: Så det handlar om att bli hel som människa för att bli hel som musiker.
OKO: Exakt. Att acceptera att man kanske inte riktigt ”hör hemma” på bara ett ställe. Man blir en slags världsmedborgare, och det påverkar musiken. Och när man hittar sin egen röst, då kan man också släppa behovet av att låta som någon annan.
När samtalet är över är det svårt att inte tänka på hur märkliga vägar musik kan ta. Ett instrument som ofta reduceras till något litet, nästan lekfullt – ett munspel i fickan – kan i rätt händer bli ett helt universum.
Och kanske är det just där Olivier Ker Ourios styrka ligger. Inte i att spela snabbast eller högst, utan i att låta varje ton bära något av den resa han själv gjort, från Paris till Réunion, från studentbarens första jazzimprovisation till scener runt om i världen.
Eller som en fransk kritiker en gång skrev: vissa musiker verkar bära musiken i andningen redan innan de sätter instrumentet till läpparna.
Olivier Ker Ourio är en av dem.
Foto i toppen: Patrick Rouchon
