Oddjob är ett exempel på hur jazz kan vara både traditionell och gränslös. De har i snart 30 år varit kända för sin lekfullhet, sitt telepatiska samspel och sin vilja att ständigt förnya jazzen. I veckan var Jazzporten på Victoriateatern i Malmö och såg dem live.
I bandet spelar idag Lars Skoglund, trummor, Viktors Skokic på bas samt Per ”Ruskträsk” Johansson på diverse saxofon, basklarinett och tvärflöjt, Goran Kajfeš på trumpet och Daniel Karlsson vid såväl flygel som Rhodes. Vi fick en liten pratstund med de tre sist nämnda efter soundchecken.
Undertecknad fick då veta att Oddjob är ett föredöme för demokratin. Jag började med att fråga hur går den kreativa processen till när de skriver sina låtar?
– Vi spånar väldigt mycket tillsammans. Någon kan ha en basgång till det ena eller något groove eller något. Vi träffas några gånger och gör en ram. Vi har inget på noter och vi gör allting ihop. Vi är väldigt demokratiska, säger Per ”Ruskträsk” Johansson.
Goran Kajfeš vidareutvecklar.
– Vi har övat upp oss och kan säga ifrån om något är bra eller mindre bra. Vi är ganska raka och tassar inte runt på tå. Vi har hittat ett bra sätt att jobba på, rätt flow. Vi vet var vi ska och så knagglar vi oss fram dit. Det går faktiskt väldigt fort med tanke på processen, säger han och skrattar.
– Det är organiskt. Demokratin är en styrka som vi har. Alla är med på allt och har doppat tårna i allting. Ibland går vi in i studion utan att ha så där jättemycket. Då är det mer ljudet och stämningen som är viktigt. Influensmässigt är vi också väldigt olika och det är bra. Sen har vi alla en utåtriktad outputt i det vi gör. Men vi lyssnar på väldigt olika musik.
Tillsammans med de två blåsarna är Daniel Karlsson medlem i bandet sedan start och även han talar om en demokratisk process.
– Vi kommer aldrig till våra träffar med låtar som vi har några förutfattade meningar om. Hur dom ska bli. Det är öppet hela tiden, säger pianisten.
Även på scenen är det ganska fritt även om de såklart kör sina låtar. Men ibland kan det hända att någon i bandet får en plötslig idé.
– Ibland spretar vi till det på scenen och boxar till varandra för att det ska hända något, säger Ruskträsk och skrattar hjärtligt.
– Även om man spelar en låt som är väldigt strikt med ett tema så kan det till och med tillföra något om man spelar fel eller får till något dåligt ljud på scenen. Då utnyttjar vi det. Det är också alltid välkommet om någon i bandet kommer med en annorlunda approach, förtydligar han.
Att experimentera med elektronik och trumpet på scen är något som Goran gillar.
– Man är så trygg i gruppen eftersom man har hållit på så länge. Man kan ta risker för det kommer alltid att fångas upp. Alla är väldigt med hela tiden och är lyssnande. Sen är det ju även ett samspel med publiken. Samspelet pågår i rummet liksom.
Ni rör er fritt mellan ren jazz och mer filmiska inslag. Var hittar ni balansen i musiken?
– Vi vill att konserterna och våra skivor ska vara en varierad upplevelse. Vi gillar olika ljudvärldar. Men även om vi spelar låtar med helt olika karaktär så hör man att det är samma fem individer som spelar. Det är nästan bra om något spretar ut. Vi limmar ändå ihop det så att det låter Oddjob ändå. Man hör min, Gorans och Daniels röster och Lars och Viktors sväng, menar Ruskträsk.
Jag ställer frågan vilken av deras 24 skivor som de gjort under sina 28 år de skulle tipsa om för någon som aldrig hört dom. Det blir tyst en stund innan Goran svarar.
– Det är en svår fråga. Man har alltid en tendens att vilja ge det senaste. Men så klart kan det finnas vissa grejer som man saknar, men det var det soundet som vi hade då. Vi har också några nyckelskivor som har förändrat oss, som när vi gjorde Clint (2010), då hittade vi in i ett nytt rum i och med det där filmiska. Även Folk (2015) var en skiva som skiljde sig från de tidigare, säger han och Ruskträsk hakar på.
– Om jag fick den frågan av någon, man kan ju inte ha med alla skivor, då tipsar jag om vår liveskiva från Bremen. Men den är gammal.
Inne på annorlunda skivor kan vi inte undvika att nämna bandets barnskivor Jazzoo.
– Vi gjorde två barnskivor med illustrationer och allt. Det är nästan det som hållit ihop oss. Vi har varit mycket i Frankrike med detta, säger Ruskträsk.
Faktum är att barnskivorna blivit rejält prisade i just Frankrike.
– Vi vann ett pris i Frankrike, Académie Charles Cros, Grand Prix du Disque i kategorin barn, vilket motsvarar våra grammisar. Jag tror det var 2017. Då fick vår bokare bra respons, minns Daniel.
Dagen efter konserten på Victoriateatern var det officiellt skivsläpp av bandets 28 skiva, Atlas. Därför bad jag Daniel, Goran och Ruskträsk att gå tillbaka 28 år och fundera över vad de hade tyckt om dagens platta om de fått höra den då.
– Jag tror att jag hade tyckt att det var en jäkligt cool platta, säger Ruksträsk spontant och Daniel nickar medhåll.
– Jag hade nog tänkt att det var ju fan att vi inte fick till det här?, säger Goran och skrattar.
Inne på ämnet skivor från förr så minns musikerna hur det började.
– Vi hade alldeles för mycket tid när vi gjorde vår andra platta. Det var skivbolaget som satsade som in i helvete och då var vi alldeles för länge i studion. Det var inget bra alls för då tänkte vi och gjorde för mycket, minns Ruskträsk.
– Den första var bättre för då hade vi vårt material, informerar Goran.
– Visa av erfarenhet kan vi nu för tiden vara ganska oförberedda och ha ett öppet sinne när vi går in i studion, säger Goran och gör en liknelse.
– Vi tar med oss pusselbitarna in i studion och bygger pusslet där. Det är där som musiken föds.
Konserten då. Jodå. Här saknades inget. Av naturliga skäl var majoriteten av låtarna från 25 och Atlas men publiken fick även höra Weather Reports Scarlett woman samt Folk, Kong och I Druidens Flaska. Och historierna mellan låtarna som företrädesvis presenterades av Ruskträsk fick publiken att blanda jubel med skratt. Det var en fantastisk spelning och tilläggas ska med bestämdhet att ljud och ljus, som alltid, var excellent på Victoriateatern.
Och den nya plattan då?
Jo, såklart fanns den till salu även om det officiella skivsläppet var dagen efter. Och liak självklart är det att skriver snurrar på Thorénstallriken när dessa rader skrivs. Och den lär ligga kvar länge. Det är en otroligt bra skiva. Det är omöjligt att pricka in någon favorit. Den har liksom allt från det där filmiska vi pratat om till den rena jazzen som man bland annat kan höra ett stycke av i låten Danese.
Ni som sett Oddjob tidigare behöver jag inte tipsa. Däremot ska ni som ännu inte sett bandet passa på om de är i närheten. Pengen det kostar är mycket väl investerad. Och det gäller även bandets skivor. Gör, inte bara bandet utan även er själv en tjänst och köp dom.
Nu vänder jag på Atlas och kör den en gång till.