Vill man se en jazzkonsert i Paris behöver man aldrig åka långt. Ljusets stad kryllar av jazzhak – Caveau de la Huchette, 38Riv Jazz Club, Le Baiser Salé, Le Duc des Lombards, Chez Papa Jazz Club, för att bara nämna några.
Jag och en jazzkompis besökte jazzklubben Sunset/Sunside när vi var i Paris för en vecka sedan. Klubben ligger i den extremt nöjestäta stadsdelen Le Marais.
Klubben var från början en hip amerikansk bar, men gäster och musiker tjatade på ägarna att göra om baren till en jazzklubb. Så 1982 gjorde Michéle och Jean-Marc Portet det och döpte sitt ställe till The Sunside.
Det blev den första jazzklubben på Rue des Lombards. Idag finns där minst tre stycken. Inriktningen blev fusion. Några av den tidens bästa fusionmusiker spelade där.
Musiker som Jaco Pastorius, Michel Petrucciani, Lee Konitz och Benny Golson har stått på scenen. Amerikanska musiker som var ute på turné tittade ofta in på klubben.
En kväll kom Miles Davis och Herbie Hancock dit. De gillade stället skarpt och berömde ägarna för den vänliga atmosfären. Och Wynton Marsalis hade en vild jamsession där en hel natt.
2001 tillkom Sunside, som tog över restaurangen. Där blev inriktningen elförstärkt jazz, elektrojazz och världsmusik, medan Sunset satsade på akustisk jazz.
När man läser Sunset/Sunsides programblad tappar man hakan. De har konserter varenda kväll, ibland upp till tre stycken samma kväll! Ofta kör de hyllningskonserter.
Nu i september till exempel har de spelningar som hyllar Monk, Nat King Cole, Joe Henderson, BB King, Yusef Lateef och Wayne Shorter. Och då har jag ändå inte rabblat upp alla hyllningskvällar.
Fredagkvällen då jag och min kompis tar metron dit myllrar kvarteren av liv. Det finns knappt några affärer där. Det är nästan bara restauranger, barer och kaféer. Och fullsatt överallt. Vi har tur och får plats på en japansk sushirestaurang. (Som skandinaver äter vi tidigare än fransmännen och hinner före rusningen). Mätta letar vi oss fram till Sunset/Sunside. Trots att vi är tidiga är det redan lång kö utanför. Väggarna runt entrén är fyllda med svartvita foton på de många jazzmusiker som spelat där genom åren. Vi fördriver tiden med att titta på bilderna.
Inne ligger kassan i en trång gång. Vi får våra biljetter, som vi beställt i förväg innan avresan från Sverige, och går nerför en trång trappa. Där nere ligger Sunset. Källaren ser ut som en parisisk tunnelbanestation med väggar och välvt tak klädda med vitt kakel. Det är lågt i tak – inget för den som har klaustrofobi – och VÄLDIGT trångt mellan stolsraderna. Men härligt intimt, vilket musiker som uppträder där brukar gilla.
Längst bort i den tunnelliknande lokalen kommer tre män in – gitarristen Angelo Debarre, gitarristen Adrien Moignard och kontrabasisten William Brunard. Det blir en hyllning till Django Reinhardt. En från klubben ber oss i publiken att inte applådera efter varje solo, som annars är brukligt vid jazzkonserter. Istället ombeds vi att sträcka upp armarna och skaka på fingrarna. Publiken är med på noterna vilket ger konserten en rätt udda och smått dråplig inramning. Vi får vara med om närmare en och en halv timme med det bästa av den berömde gitarristen och kompositören Django. Lysande framfört.
Jag har en Djangoskiva hemma, men lyssnar ytterst sällan på den. Jag bestämmer mig där och då i källaren för att mata cd-spelaren med Django lite oftare när jag kommer hem.
Jag och min kompis ser en konsert till på klubben – denna gång på Sunside som håller till på ovanvåningen. Lika trångt där (ja, ännu värre faktiskt), men högre i tak. Den här gången blir det karibisk jazz med pianisten Mario Canonge Trio. Mario själv spelar på flygeln, Michel Alibo kontrabas och Arnaud Dolmen trummor.
De är tajta, samspelar perfekt trots de ibland komplicerade rytmerna. Och de skojar friskt, särskilt när det avslöjas om att Mario fyller år just denna vecka (65 år). Han får en burk fikon av Michel och flera i publiken kommer med presenter i kassar. Mario skrattar generat och vet inte vart han ska bli av.
Väl ute i den ljumma Parisnatten igen möts vi av skratt, rop och höga samtal från alla krogar. Nästan groggy av denna ljudtsunami stapplar vi bort till Les Halles för att ta metron tillbaka till hotellet på Montmartre.
Kan jag tänka mig att komma tillbaka till Sunset/sunside?
Absolut.
Text, foto: film: CHRISTER ÅKERLUNDH
