Två minuter och 48 sekunder. Längre tid än så tar det inte för Paradise League att få igång publikens klappande på Dunkers i Helsingborg. Sedan är det gaspedalen i botten i en och en halv timme. Någon i min stolsrad stampar taktfast hela konserten så att vibrationerna fortplantar sig upp i min stol. Det känns som om jag sitter på baskaggen i ett trumset.
Kvintetten presenterar sig som ett band som spelar fusion, cyberpunk och hissmusik på steroider. Det håller jag inte med om. Fusion är det definitivt, men med en klar inriktning mot jazzfunk. De har en unik stil inom den genren. De blandar in syntslingor från tv- och dataspelsvärlden, inte minst den japanska.
Jag växte inte upp med sådana spel, men jag är pappa till två pojkar födda på 90-talet. Det var Super Mario, Yu-Gi-Oh, Segas Sonic och så vidare. I Paradise Leagues kompositioner känner jag så väl igen ljuden som kom från pojkarnas rum. Och körde vi bil var det samma ljud från baksätet när killarna satt där med sina Gameboy.
– Vi är inspirerade av bland annat Weather Report och de japanska fusionbanden Casiopea och T-Square, berättar basisten Gabriel Dahl och trumpetaren Joel Nyman när jag och bandet äter mat tillsammans innan kvällens konsert.
Gänget har känt varandra länge. Fyra av dem träffades 2015 på Fridhems folkhögskola i Svalöv – detta fantastiska musikaliska växthus utanför Landskrona, som har en tvåårig jazzutbildning. Killarna fortsatte sedan på Musikhögskolan i Stockholm 2017.
– Fusion började vi spela redan på Fridhem. Men det var först på Musikhögskolan som vi drog igång mer seriöst med mer egen musik. Första gången vi spelade inför publik var på ett av Faschings Jazzlab.
Jazzlab är Faschings jam, dit de bjuder in blivande musiker från Musikhögskolan för att ge dem lite scenvana. Gitarristen Oscar Olsén skrattar åt minnet för hans gitarr gick sönder på den konserten, så han fick låna ett instrument…
På trumsidan har det varit många byten för bandet. Första trummisen hoppade av efter ett år, när de just hade spelat in första plattan – Welcome To Paradise, som kom ut 2019. Då anslöt istället en utbytesstudent från Texas.
– Det började som ett vik för honom, men det kändes asgött, så vi började repa ihop. När han hade återvänt till Texas skulle vi spela på en ungdomsfestival i Estland så han bokade en flygbiljett för att vara med. Och sedan åkte vi till Texas och spelade.
Efter texasbon knöt bandet till sig finländaren Aleksi Ylimäki, som också var utbytesstudent på högskolan. Sedan dess har det varit de fem. Gabriel, Oscar och keyboardisten Ludwig Sievert bor nu i Stockholm, Joel bor i Florens och Aleksi i Helsingfors. Så jag frågar så klart: Hur tusan gör ni då när ni repar? Gör ni det via nätet, som många tvingades göra under pandemin?
– Nej, det känns inte så produktivt. Vi träffas ibland och så sätter vi ihop låtarna inför varje gig.
Förra året hade bandet nio gig, men i år har det inte blivit mer än en spelning för alla har andra engagemang. Men efter Helsingborg drar de vidare till Göteborg där de har två spelningar på Yaki-Da.
Gruppen är produktiv. De har gett ut fyra skivor. Andra plattan Lets Go To Funk City kom 2020 och Megaburger 2022. Den sistnämnda följdes av en turné som filmades i Växjö och lades ut på Youtube som en serie – Live at Kafé De Luxé. Ännu en inspelning, med låten Starlight Palace där saxofonisten Tomoaki Baba gästspelade, lades också ut. Fjärde plattan, Heart Stuff, släpptes 2023. Efter det blev det turné igen i Sverige och Finland, bland annat på Fasching och Nefertiti i Göteborg.
Vart är ni på väg musikaliskt? frågar jag.
– Vi är inne på att göra en lite mörk platta. Men vi får se. Först ska vi göra vår femte platta i februari nästa år. Sedan hoppas vi på många spelningar till sommaren och hösten. En dröm vore att få spela i Japan.
Åter till konserten.
De river igång med “Heart Stuff”, en av Gabriels kompositioner. Det är han och Joel som har komponerat allt utom en låt – Megaburger. Den har Oscar gjort. Love, Masato är en hyllning till den japanske fusionsaxofonisten Masato Honda i gruppen T-Square. Där byter Joel trumpeten mot en EVI
– “en alkomätare”, skojar han. En i publiken undrar vad det är för ett instrument.
EVI är en förkortning för Electronic Valve Instrument. Ett elektroniskt bleckblåsinstrument, även kallat blåssynth, som används ofta inom jazz. Det uppfanns på 1970-talet av den amerikanske musikern Nyle Steiner. Den första inspelningen med en EVI finns på Blood Sweat & Tears låt Nuclear Blues. EWI, Electronic Wind Instrument, är en saxofonvariant.
Bandet fortsätter att hetsa oss i publiken med den ena upptempolåten efter den andra. Det börjar bli svettigt i lokalen. Gabriels basgång är grym och när Joel kommer loss rejält på EVI:n är det dataspel så att det bara skriker om det. I låten “Nintendo DS” får Ludwig keyboarden att låta som en cembalo.
Alla får sina solon. Jag räknar till tre, fyra trumsolon för Aleksi. Det märks att det är en samling vänner som står på scenen. Det är många uppskattande ögonkast och leenden dem emellan. Och Joel ser till att ha en riktigt bra kontakt med oss i publiken.
Totalt oväntat spelar bandet plötsligt Backstreet Boys låt “I Want It That Way” – kvällens enda cover. “Long Time No See” tycker jag skulle kunna passa som signaturmelodi till en populär tv-serie. Absolut inte negativt menat. Paradise Leagues låtar är över huvud taget mycket melodiska. Lätta att ta till sig även för en som inte är så van vid fusion.
Själv fick jag i mig alldeles för mycket fusion på 70-talet. Men den här kvällen tuggade jag i mig med glädje. Bra gjort grabbar!
Text, foto, video: CHRISTER ÅKERLUNDH