Alt- och barytonsaxofonisten Ludvig Samuelsson är uppvuxen i Kävlinge och utbildad på Skurups folkhögskola och Malmö Musikhögskola. Redan som 19-åring, när han gick på gymnasiet på Malmö latinskola (som då hette Heleneholmsgymnasiet), utmärkte han sig. Ett band han spelade med, Danny’s Dream, deltog i Youth Jazz Festival i Stockholm våren 2014 och vann tävlingen i klassen Mindre ensembler som går på estetiskt program eller folkhögskola.
Sedan dess har han hunnit med mycket. Spelat med bland annat danske elbasisten Pelle Cassius Lambert Lindsjö och bandet Alla får medalj, framträtt på flera scener utomlands, haft egna band, samt tillsammans med sambon Julia Eriksson grundat malmöbaserade skivbolaget Solters Records. Sedan hösten 2022 är han saxofonlärare på Malmö Kulturskola.
Förra året startade han bandet Ludvig Samuelsson Trio med den danske gitarristen Casper Christensen och den danske kontrabasisten Lasse Mørck . Den sistnämnde har Ludvig spelat med tidigare i Lasses egna band.
I torsdags spelade de på Teaterscenen på Dunkers kulturhus i Helsingborg, ett arrangemang av föreningen Jazz i Helsingborg. Jag snackade en stund med Ludvig innan konserten och inledde med att fråga hur jazzen kom in i hans liv.
– Jag växte upp i en musikfamilj. Det fanns instrument i hela vardagsrummet – piano, fiol, trummor, gitarrer. Ingen av mina föräldrar är musiker till yrket, men de använder musik i sitt jobb. Mamma spelade mycket saxofon i orkestrar när hon var yngre i Hässleholm, där det finns en gammal och stark blåstradition i Röke blås – en anrik orkester som har producerat många musiker till Skåne, svarar Ludvig.
Han började spela saxofon själv när han var tio år och gick på Kulturskolan. Att han satsade just på jazz förklarar han med att de coolaste genrerna där sax förekommer än inom rocken och jazzen.
– Det spelades också mycket jazzskivor hemma. Mamma hade en gammal Charlie Parker Omnibook, där alla hans solon finns med. Jag fick med mig den till kulturskolan vid något tillfälle och när min lärare fick syn på den sade han “oj oj då, okej, då kör vi!”
På Heleneholmsgymnasiet trillade poletten ned. Ludvig förstod att han måste öva. Hans musiklärare där, Ola Åkerman, sporrade Ludvig och klasskamraterna och gav dem utmanande uppgifter. Ludvig fick till exempel spela med en ensemble som bestod av ett år äldre elever. Det lärde han sig mycket av.
– Jag hade också en saxofonlärare – Torbjörn Righard. Vi fick en fin relation där vi möttes på ett väldigt fint sätt. Vi hade samma tankar om vad musik ska vara.
På Malmö Musikhögskola tog Ludvig ett språng i sin musikutveckling. Hans två plattor med Lubbe Trio var mycket en produkt av tiden på den skolan, där han utmanades att söka originalitet, leta efter det som inte redan fanns.
– Superlärorikt, konstaterar Ludvig.
Ludvig gav ut två skivor med Lubbe Trio på det egna skivbolaget – Miniatyrer (2020) och Indoor Music (2022) – som båda hyllades av kritiker. Miniatyrer består av minimalistisk jazz, där det bandet improviserar kring teman som bara är åtta takter långa. Väldigt rogivande och melankoliskt vackert, om ni frågar mig. Ludvigs skildring av hur han komponerade de låtarna är så oväntad att jag måste delge den:
– Jag hade lite skrivkramp. Jag kom inte längre än fyra takter i taget på varje låt. En vis lärare sade då att “det kanske räcker med fyra takter?”. Nja, tänkte jag, men åtta takter räcker kanske. Så det blev projektet för mig.
Med den nya trion har Ludvig bytt kappa. Här är det 1950 och 60-talet som inspirerat hans kompositioner – den amerikanske saxofonisten och klarinettisten Jimmy Giuffre, Duke Ellington, gitarristen Jimmy Hall, Lars Gullin och andra.
– Jag försöker utforska det som jag har med mig och som har gjort att jag vill spela jazz. Det som är svängigt, lite bluesinspirerat. Jag har också skrivit lite nytt material för den här trion, som vi kommer att spela ikväll.
Trion kör igång med en tidig jazzlåt, “Echoes Of Spring” komponerad av den amerikanske pianisten Willie “The Lion” Smith. Originalet spelade Smith ganska snabbt, nästan lite stumfilmsaktigt struttigt. Trions tolkning är långsammare, där de suger längre på tonerna. Snygg inledning, med solo av både Casper och Ludvig. Sedan följer en av Ludvigs egna kompositioner som han presenterar med orden “den har samma namn som världens godaste efterrätt. Kan ni gissa vilken?”
“Kladdkaka”, ropar en man i publiken.
Nej, det visar sig vara den italienska efterrätten Tiramisu. En upptempolåt. Det är flera av låtarna under kvällen som det svänger en hel del om – exempelvis Cole Porters “I love Paris”, “Sold i musik” av Georg Riedel/Jan Allan och egna kompositionen “Ludvigs blues”.
Men de tre bjuder också på lugna, smekande toner. Ludvigs “One Day” är en sådan. Där byter Ludvig från alt- till barytonsaxofon. Det mörka, fylliga soundet från en barytonlur passar bra till den nostalgiska viben i den låten. Ni kan själva höra One Day i filmklippet nedan.
Jag tycker den har potential att bli en jazzstandard. Över huvud taget är Ludvig Samuelsson en duktig kompositör, enligt min mening. Håll ögonen på honom framöver. Han är bara 29 år och har redan kommit så här långt.
Text, foto och film: Christer Åkerlund