Underground är en jazzklubb som har funnits sedan 2010 och håller till i Mejeriets lokal i Lund. Där är Landæus Trio husband, med kapell- och klubbmästare Mathias Landæus på piano, Johnny Åman på bas och Cornelia Nilsson på trummor. Trion bjuder in gästmusiker. I onsdags var det Ned Ferm.
Ned är en 42-årig hyllad multiinstrumentalist med lantlig uppväxt i Maine, USA. Han spelar både keyboard, gitarr och saxofon, men huvudinstrumentet är luren. Han har gett sig på både jazz, pop, rock och roots, med mera.
Under onsdagens konsert var det jazz för hela slanten, med ett lite oväntat undantag: Oh What A Beautiful Morning, från musikalen Oklahoma. Gänget inledde med att ruska om oss i publiken med Neds egen kraftfulla komposition Space Tracks. (Det blev genast varmt under Neds stickade mössa, så den flög av senare i programmet…)
Efter det följde Beatrice, av Sammy Rivers, där alla i trion fick var sitt solo, och Monks Bye-Ya som denne spelade in första gången 1952 och tio år senare på CBS-plattan Monk’s Dream.
När den nämnda musikallåten spelades släppte Mathias delvis flygeltangenterna och övergick till harmonium, som gav framförandet en väldigt speciell twist.
Så blev det paus och vi i publiken kunde njuta av discjockeyns jazzmix – Esbjörn Svensson Trio, Manhattan Transfer och andra godingar. Min lager smakade bra till det. Jag såg mig omkring. Det var fullsatt och blandade åldrar, flera stora gäng med väldigt unga ansikten. Kul att se. Hårfärgen på jazzkonserter brukar annars utgöras av en gråskala.
Efter pausen inledde de fyra musikerna med Neds egen låt Starflix, där Cornelia fick börja med ett trumsolo. Henne har jag sett en gång förut, på Ödåkra jazzfestival. Hon är en väldigt intensiv trummis, när hon får möjlighet att visa den sidan. Passar bra med Ned, som framförallt i de egna kompositionerna visar vilket fett ös han kan köra på med.
Horace Silver’s Peace bäddade ner oss i publiken under ett mjukare musiktäcke. “Vi spelar den för att det är för mycket krig i världen nu. Krig är det sämsta som finns. Musik är det bästa”, som Mathias förklarade.
Som avslutning blev det bland annat två Sonny Rollinslåtar – East Broadway Rundown och I’m An Old Cowhand. Den sistnämnda från Rollins 50-talsplatta Way Out West.
Ned Ferm berättade ingenting om sig själv under konserten – ja, han sade faktiskt ingenting alls, så jag får väl själv ge er lite fakta om honom. 2001 flyttade han till Köpenhamn när han som förste amerikan antogs till Rhytmic Music Conservatory (RMC), som är en välrenommerad institution. Fem år senare hade han där tagit både en BA och en Master.
Ned har inte legat på latsidan sedan dess. Han har spelat både live och i studio med massor, jag menar verkligen MASSOR, av kända musiker. Han är med i flera grupper, och leder en del av dem, bland annat Ned Ferm New Quartet, Ned Ferm Trio och Tivoli Of the Mind. Han har medverkat på mer än 100 inspelningar.
Inte nog med det, han komponerar, producerar, arrangerar och undervisar. Det sistnämnda bland annat på musikkonservatoriet i Århus och på RMC. Han är även privatlärare – det var han redan som tonåring, innan flytten över Atlanten.
Första egna plattan släpptes 2014, på Stunt Records. Det var en genreöverskridande skiva med titeln “Spent All the Money”, som många av er som läser detta nog har hört. Sedan dess har ett par plattor till kommit ut, bland annat en liveinspelning i Göteborg 2016 och Heart In Hand 2022. På skivan Autumn’s Darling förra året blandas både traditionell och avantgardistisk jazz.
Ned bor idag kvar i Köpenhamn, med sin estniska hustru Maria Faust som också är musiker. Hur han med den fullspäckade bakgrund jag just har berättat om har hunnit med att träffa en kvinna kan man ju fråga sig…
Text, foto och Youtubevideo: Christer Åkerlundh