2024 går mot sitt slut. Vi är nog många som nu blickar bakåt och ställer oss frågan: Var 2024 ett bra år? Globalt var det inte det, anser jag. Det är oroväckande tider. På det privata planet var det däremot ett positivt år för mig- inte minst musikmässigt. Många bra skivor har jag köpt som har förhöjt stämningen i hemmet.
Drygt 20 jazzkonserter och två jazzfestivaler blev det också. Jazz i Stockholm, Halmstad, Helsingborg, Lund, Malmö, Danmark och London. Och därutöver ett antal andra konserter som inte var jazz.
Konsertåret 2024 började svenskt och slutade svenskt- Hederosgruppen på mysiga Matscenen i Landskrona 1 februari och Klabbes bank på härliga Victoriateatern 30 november- och däremellan ett myller av skickliga artister med olika musikstilar.
Jag kan inte välja vilken konsert som har varit bäst. De har alla varit bra på olika sätt, för så här är det: Jag chansar nästan aldrig, utan väljer oftast vilken konsert jag ska gå på först efter att ha läst på om bandet och tittat på vad som finns med dem på Youtube. Det är därför mina reportage alltid är positiva. Jag kollar bara på dem som jag tror att jag kommer gilla live.
Nu måste jag avslöja en sak. Det senaste året har jag kollat lite extra på musikernas kroppshållning och skor. Pianisterna är roliga att studera. Det finns de som följer med ner till bastangenterna med hela överkroppen och sedan åt andra hållet när det är dur som gäller. På så vis vaggar de fram och tillbaka så att man nästan blir sjösjuk när man tittar på dem. Andra däremot sitter rätt stilla och låter armarna sköta det mesta av pendelrörelsen.
Så finns det de som sitter och hoppar på pianostolen. Det är härligt att se den glädjen och inlevelsen. Man rycks med och börjar guppa själv i salongen. Två som jag har sett har inte kunnat sitta alls, utan har ställt sig upp. Och två har spelat barfota.
Några pianister har suttit med huvudet sänkt framåt i nästan 90 graders vinkel. De ser ut som Schroeder i den tecknade serien Snobben, som klinkar Beethoven på sitt leksakspiano. Jag skulle inte vilja ha deras nacke när de blir äldre. Jag vill inte namnge någon särskild, för jag förstår ju att de är djupt inne i den fantastiska musiken när de sitter på detta sätt. Men jag kan i alla fall nämna en som Sveriges samlade fysioterapeutkår hade applåderat om de hade sett honom spela live, Adam Forkelid. Han sitter rak som en tennsoldat framför tangenterna.
Basisterna har jag också studerat lite närmare. Jag har noterat minst fyra olika sätt att hålla i kontrabasen. Först har vi musikerna som står snett bakom instrumentet. Det är den vanligaste fattningen. En stod bredvid kontrabasen så att vi i publiken såg instrumentet från sidan. Det kändes lite udda.
Några hänger över basen så att man får intrycket att om instrumentet plötsligt hade trollats bort av en busig fe så hade de säckat ihop som en hög på scengolvet. Helt fascinerad blev jag den gången när jag såg en basist från latinamerika. Hans kontrabas förvandlades inför mina ögon tillen kurvig kvinna som han dansade med under hela konserten. Han stod inte stilla en sekund, med ett brett leende på läpparna. Underbart att se hans glädje!
Och så var det det här med musikernas skor.
Det började med att en kvinnlig konsertbesökare fällde en kommentar om att jazzmusiker sällan verkar putsa sina skor innan en konsert. Så jag började också titta på skorna. Jo, hennes iakttagelse stämmer rätt bra. Många musiker kommer upp på scenen med slitna kängor och lågskor, eller med gympaskor, och kör igång.
Stör jag mig på det? Absolut inte! Tvärtom. Det känns befriande i en tid då influencers, veckotidningar, självutnämnda “experter” i tv, samt alla skyltfönster i stan lyfter fram ytliga accessoarer som något viktigt i livet.
När jazzmusiker kliver ut på scenen är det musiken som talar. Det är deras sätt att spela som förmedlar vilka de är, vad de känner, inte några tjusiga outfits. Jag älskar dem för deras avspända sätt att möta sin publik. Så skostudieperioden blev rätt kort för min del.
Jag har haft förmånen att intervjua rätt många av musikerna det här året. De är utan undantag väldigt trevliga människor. Tack för att ni fyller mitt liv med så mycket njutning och glädje! Jag ser fram emot att möta er nästa år.
Jag önskar alla musiker, samt Jazzportens följare, ett Gott Nytt Jazzår!
Christer Åkerlundh