Det är med stor glädje och stolthet som vi här tar ett nytt grepp. I stället för att vi ska sitta i telefon och intervjua musiker så kommer vi idag att testa något helt nytt. Det är nämligen så att skönsjungande Vivian Buczek, tillsammans med en briljant trio, varit i Kina och turnerat. Och här nedanför kan du ta del av hennes helt egen berättelse och bilder från den fantastiska resan som ägde rum i september i år. Stort tack till Vivian för detta. Till er kära läsare: Håll till godo.
Efter tio fantastiska dagar i Kina med min kvartett känner jag mig framför allt väldigt tacksam. Tacksam för musiken, för alla möten och upplevelser – och inte minst för de tre fantastiska musiker jag hade med mig: pianisten, arrangören och kapellmästaren Martin Sjöstedt, basisten Jesper Bodilsen och trumslagaren Martin Andersen.
Ett särskilt stort tack går till vår tour manager John Ho, som gjorde hela resan möjlig och som tog hand om oss på ett sätt som gjorde att vi kunde ägna oss åt det viktigaste: musiken. Vi blev omhändertagna från första stund och fick uppleva Kina på ett sätt som jag knappast hade kunnat göra på egen hand.
Shanghai – och den bortglömda väskan
Resan började i Shanghai, där vi landade och ganska snart stod på scen på JZ Club Shanghai. En imponerande lokal med en stor röd sal, en enorm bar och en elegant atmosfär. Ett perfekt första stopp.
Men innan vi ens hunnit komma in i den kinesiska konsertbubblan fick vi vår första lilla adrenalinkick.
Martin Sjöstedt, fortfarande märkbart jetlaggad, hade lyckats glömma sin väska med både pass och dator i en park. Det blev några timmar av letande och viss puls innan väskan till slut hittades.
Och det fina? Den låg kvar exakt där Martin hade lämnat den.
Det blev på något sätt ett väldigt fint första möte med Kina. En påminnelse om en känsla som skulle återkomma under resan – att saker fungerar, att människor hjälper varandra och att det finns en påtaglig respekt för det gemensamma.
Efter konserten tog John med oss till en lokal restaurang där vi åt en fantastisk lammgryta. Och där någonstans började jag förstå att den här resan skulle handla nästan lika mycket om mat som om musik.
Shanghai till Beijing – i 350 kilometer i timmen
Dagen efter konserten satte John oss fyra själva på tåget till Beijing.Vi var smått nervösa över detta måste jag erkänna.
Bullet train. 350 kilometer i timmen. Cirka 1 300 kilometer på fyra och en halv timmar.
Jag är mäkta imponerad av det kinesiska tågsystemet. Allt är otroligt välorganiserat – tider, stationer, flöden, renlighet och logistik. Det finns en respekt för tid och ordning som är fascinerande att uppleva som svensk. Man kan naturligtvis ha olika åsikter om samhällsmodellen bakom det hela, men effektiviteten i infrastrukturen är svår att inte imponeras av.
Och där satt vi – fyra jazzmusiker på väg genom Kina i 350 kilometer i timmen. Det är inte varje dag man får den arbetsmiljön.
I Beijing väntade nästa konsert, på Blue Note Beijing. Ännu en fin kväll med en fantastisk publik.
Publiken är dock lite annorlunda än den jag är van vid hemma. Applåderna kan vara väldigt korta – ibland känns det nästan som att man knappt hunnit tacka innan det är tyst igen. Däremot är telefonerna desto mer närvarande.
Det filmas mycket. Väldigt mycket.
Tydligen har det blivit ännu mer påtagligt efter pandemin. Och jag kan inte låta bli att tänka på hur lätt det är att hamna bakom sin egen skärm även när man befinner sig mitt i en levande konsertupplevelse. Kontakten mellan scen och publik blir så mycket starkare när man delar samma ögonblick utan en skärm emellan.
Hangzhou – värme, groda och en robot i hissen
Vi hann knappt se Beijing innan det var dags att packa ihop och resa vidare. Nästa stopp var Hangzhou, återigen med bullet train.
Här hade temperaturen stigit till över 30 grader. Beijing hade varit betydligt svalare, så plötsligt befann vi oss i riktig sommarhetta.
I Hangzhou spelade vi på den mysiga jazzklubben Way 2 Gotcha. Innan konserten blev vi bjudna på en fantastisk middag av klubbägaren: fisk, kött, rissoppa, bläckfisk – och groda.
En annan kinesisk mattradition jag fastnade för är att ris och nudlar ofta kommer sist på menyn. Väldigt smart egentligen. Man äter sig igenom alla små rätter och när man tror att man är färdig kommer riset.
Efter konserten väntade nästa överraskning på hotellet. När hissdörrarna öppnades stod där en liten robot och hälsade oss välkomna tillbaka. Sedan frågade den om vi ville beställa något kvällssnack.
Jag stod där och funderade på om jag verkligen befann mig på ett hotell eller i en science fiction-film.
Guangzhou – Johns lilla hemstad på 20 miljoner
Dagen efter flög vi med Hainan Airlines till Guangzhou, Johns hemstad.
”Min lilla stad”, sa John, ungefär som om han pratade om en mindre svensk småstad.
Sedan visade det sig att den lilla staden hade omkring 20 miljoner invånare.
Guangzhou blev vår sista bas under resan och här väntade ytterligare tre konserter på olika venues. Vi fick fantastiskt boende i exklusiva lägenheter där vi delade två och två.
Här mötte vi också den energiska Shirley Tan, som driver Ilford Café tillsammans med John. Caféet blev något av vår lilla fristad under de lediga timmarna. Kaffe, jobb, samtal, cheesecake och croissanter. På kvällarna var det återigen dags att spela.
Samhörigheten
Jag känner mig verkligen lyckligt lottad som får ha dessa tre herrar i mitt musikaliska liv. Martin Sjöstedt, Jesper Bodilsen och Martin Andersen är inte bara fantastiska musiker, utan också omtänksamma, generösa och engagerade människor. Musiker som investerar tid i vårt samarbete, lyssnar, tar initiativ och verkligen bryr sig helhjärtat om det vi gör tillsammans.
Att få resa och spela med just den här kvartetten har varit en stor glädje. Det finns en trygghet i att veta att alla på scenen både lyssnar och vågar kliva fram när musiken vill det. Det är kanske just det som är kärnan i ett bra musikaliskt samarbete – att kunna lita på varandra, ge plats åt varandra och samtidigt våga följa musiken dit den vill.
Martin Andersen behövde åka hem några dagar tidigare, vilket gjorde att vår sista konsert blev en trio med mig, Martin Sjöstedt och Jesper Bodilsen. Även det blev en fin och speciell avslutning på turnén.
Dim sum, Didi och ett nytt självförtroende
De sista dagarna spenderade vi tillsammans med John. Vi besökte den gamla delen av Guangzhou och åt oss igenom ännu fler kinesiska specialiteter.
Därefter blev det promenad med ett stopp i Johns studio, där vi fick smaka på en väldigt stark kinesisk snaps som effektivt torkade ut strupen – följt av ett försök att spela in en låt på ett piano som uppenbarligen hade sett bättre dagar. Det är också en del av turnélivet.
De sista dagarna blev vi betydligt modigare när det gällde att ta oss runt på egen hand. I Kina beställer man taxi via Alipay, som används till nästan allt – taxi, shopping och betalningar i butiker. Många ställen accepterar inte Visa eller Mastercard, så Alipay blev snabbt vår digitala livlina.
Hemåt
Efter 10 dagars hektiska liv fyllt av upplevelser var det dags att resa hem. Jag och Jesper flög till Köpenhamn och Martin Sjöstedt flög till Stockholm.
Elva timmars flygning är fortfarande inte riktigt min grej. Men jag lär mig varje gång.
När jag tänker tillbaka på de här tio dagarna är det musiken, publiken, resorna, maten, robotarna, de otroligt vänliga människorna och alla skratt under och mellan konserterna jag minns.
Och framför allt känslan av att ha fått komma nära en kultur som på många sätt är väldigt olik min egen, samtidigt som musiken gjorde det möjligt att mötas någonstans mitt emellan.
Det blev tio dagar fyllda av musik, nya möten, skratt, fantastiska upplevelser och minnen som jag kommer att bära med mig länge.
Tack Kina för den här gången. Jag hoppas verkligen att våra vägar möts igen.
