Festivalerna avlöser varandra. Vi på Jazzporten har skrivit om Köpenhamns jazzfestival, Ystads, Arilds och så Malmöfestivalen med sitt jazztält. Nu på fredag börjar tvådagarsfestivalen i Ödåkra – det lilla samhället precis utanför Helsingborg. På cirka 20 timmar blir det inte mindre än 18 konserter och en jazzparad i klassisk New Orleansanda.
Har ni inte varit på Ödåkrafestivalen tidigare så gå på denna, som blir den sjätte i ordningen. När jag tittar på linupen tycker jag att det här blir den bästa Ödåkrafestivalen hittills. Det stora dragplåstret är den internationellt kände trumpetaren Peter Asplund. Han har hållit konserter i samtliga världsdelar och prisats flera gånger. Och nu kommer han till lilla Ödåkra i min hemstad. Är inte det stort så säg!
Självklart ringer jag upp honom för att få en pratstund.
Du har ju spelat på allt från små klubbar till stora konsertsalar, inleder jag med att konstatera.
– Jaa, precis. Det är jazzmusikerns vanliga spelplan. Nu nyligen har jag spelat på ångbåten Blidösund i Stockholm. På somrarna blir det lite alternativ till jazzklubbarna. Då blir det festivaler och sköna sommarställen, som båtarna. Det är kul.
Du spelar ju framförallt musik från 1940- och 50-talet, eller hur?
– Jag har ju alltid på mina skivor och konserter haft en blandning av egna låtar och The Great American Songbook. De amerikanska låtarna arrangerar jag upp så att de får samma attityd som mina egna låtar, så att jag får ihop ett fält. Det blir en sorts uppdatering till en asplundsk musikvärld. En modernare och mer nordisk approach.
Vad är det med den epoken i den amerikanska musikhistorien som attraherar dig?
– Det är den stora jazzepoken. De stora mästarna som jag har vuxit upp med kommer från den tiden. Jag har lyssnat lika mycket på Basie, Ellington, Miles, Coltrane, Dizzie och Parker som jag har tittat på Fred Astaire, Frank Sinatra, Judy Garland och Danny Kaye. Jag försöker få ihop entertainmentsidan hos mig med den rena jazzen.
Om du skulle lyfta fram några trumpetare som förebilder, vilka skulle de vara?
– Jag började spela trumpet på grund av Louis Armstong. Det var hela hans väsen med trumpeten, sången, energin och garvet som fick mig att börja spela. Jag var tre, fyra år gammal.
Ojdå, det var ungt! Det var med andra ord sådant som spelades i ditt föräldrahem.
– Ja, det var det. Jag kommer från en musiklärar- och musikerfamilj. Det var jazz och klassiskt som spelades. Efter Armstrong började jag beta av jazzhistorien ganska kronologiskt. Det blev först swingtrumpetarna och sedan upptäckte jag bebopen. Nästa stora kick var när jag fick höra Clifford Brown. Det finns en koppling mellan Armstrong och Brown, menar Peter.
En värme i trumpetspelet och en energi och glöd som han drabbades av.
– Efter Brown blev det Miles, Freddie Hubbard, Lee Morgan och de svenska gossarna som Jan Allan, Roffe Eriksson och så vidare.
Du hade ju kommit en bra bit i din karriär när du plötsligt slog dig på sång. Vad var det som hände där?
– Det var väl någon sorts 40-årskris. När man är i den åldern är det väldigt vanligt att man lägger sig till med något – många män köper en kamera eller en motorcykel, eller går en kurs och lär sig laga indisk mat eller nått. För mig blev det att jag plockade upp sången. Jag sjöng mycket när jag var liten.
Men han påverkades också av artistkompisar, som inte var jazzmusiker, som sade till honom “faan, Asplund, du som är så verbal och utåtriktad, ska du alltid stå och gömma dig bakom en halvmeter metall?” Då föll det sig naturligt att plocka upp sången.
Var det inte nervöst första gången? frågar jag.
– Jo, det var det verkligen! Det var egentligen en otrolig grej att göra. Jag hade ju redan fått en ordentlig honnör av jazzetablissemanget med gyllene skivor, grammisnomineringar och helsidor i DN. Jag hade mutat in ett territorium där jag räknades som en seriös svensk jazzmusiker och kompositör.
Peter hade inte tagit språnget med mindre än att det skulle bli bra. Han tog därför sånglektioner och jobbade med sången flera timmar om dagen i flera år innan han sjöng inför publik. Det visade sig bli en bra affärsidé, för det fanns väldigt få manliga jazzsångare. Så det gick väldigt fort för Peter att etablera sig. Alla svenska kvinnliga jazzsångerskor slet i honom.
När jag frågar om höjdpunkterna i karriären får jag ett intressant svar:
– Det finns två olika You Made It-perspektiv. Det ena är det kosmetiska skiktet, att jag har spelat på Lincoln Center i New York och på stora festivaler och att jag har spelat med en hel rad stora musiker, som Herbie Hancock och McCoy Tyner. Det andra är att sluta ögonen, sätta läpparna till munstycket och nå väldigt höga musikaliska nivåer. Det kan ske var som helst. Det är svårt att säga vilket av perspektiven som utgör det riktigt största.
Hur gick det till när du rekryterades till Ödåkra Jazzfestival?
– Det var Björn Ingelstam som ringde mig. Det var väldigt trevligt att han gjorde det. Jag tackade ja direkt.
Det blir två konserter med Peter. En Mileshyllning på fredag med den Berlinbaserade saxofonisten Ori Jacobson och på lördag spelar han med Calle Brickmans trio. Calle har medverkat många gånger tidigare på Ödåkra jazzfestival.
Klicka på länken nedan så kan ni läsa hela festivalsprogrammet. Där finns fler skickliga musiker, som saxofonisterna Amanda Sedgewick och Kasper Sundby och pianisten Britta Virves. Och så har vi ju festvalsgeneralen själv Björn Ingelstam på trumpet.
https://odakrajazzfestival.com
Text och foto: CHRISTER ÅKERLUNDH