Krapperups slott är ett av Nordvästra Skånes pärlor. Bara att besöka trädgården, som till största delen är öppen för allmänheten, är värt resan ut på Kullahalvön. Dessutom finns en konsthall som brukar ha utställningar med klass.
Som om inte det vore nog finns där även en musikhall i det gamla kostallet sedan drygt 60 år tillbaka. Torsdagen den 23 juli invigde Musik i Kullabygden – Sveriges äldsta musikfestival – sitt 80-årsjubiléum med en slutsåld jazzkonsert. Jag hade biljett.
En supertrio stod på programmet: Pianisterna Jan Lundgren och Lars Jansson, samt saxofonisten Magnus Lindgren. Jan berömde med sina inledande ord Musik i Kullabygden.
“Det är inte alla konsertarrangörer som är så pigga på att skaffa fram två Steinwayflyglar. Men det har Musik i Kullabygden gjort!”. Sedan spelade han och Lars Gershwins klassiker A Foggy Day med gråstensväggen som fond, stämningsfullt upplyst med rött ljus.
Lars och Jan har spelat ihop i ett par år nu, så det märktes att det var två vänner som satt mitt emot varandra med ögonkontakt under de uppfällda flygellocken. Det blev en kväll med mycket skämt och påhittiga, småbusiga improvisationer vid klaviaturerna.
Efter Gershwin följde Lars komposition Grandpa Dancing On The Table, då Magnus Lindgren gjorde dem sällskap på scenen med sin tenorsaxofon, följt av Jans låt Farväl, då Magnus övergick till tvärflöjt. Det var en vackert vemodig låt som Jan ursprungligen skrev till Tjechovs berömda pjäs Måsen.
Innan pausen hann trion med Jans låt Love In Return och Magnus komposition BUHO. Buho är spanska och betyder uggla. Magnus fick till den låten under sin första spanienresa. I inledningen kunde man höra hur han härmade ugglans ensamma hoande i natten.
Under hela första set var stämningsläget melodiskt och återhållsamt. Inga brutala solon som bröt av. Publiken var väldigt uppskattande.
Andra halvan blev lite annorlunda. Från den tyska 30-talslåten Bel Ami, som sångerskan Lizzi Waldmüller gjorde känd i en film, till Jans låt Tennis Calypso, där Magnus använde tvärflöjten, om jag inte minns fel, som ett rytminstrument. Och Jans tonårshyllning till Charlie Parker, Blues For Bird, var en riktigt groovy låt. (Den kan ni lyssna på nedan). Lars spelade en otroligt fin låt som han tillägnade ett barnbarn.
De tre musikerna bjöd på så mycket intressant snack mellan låtarna att jag önskar att jag hade kunnat återge allt här, men det hade blivit en för lång text. Men jag vill nämna ett dråpligt minne som Magnus Lindgren delgav oss i publiken.
Första gången han var i New York gick han förbi en musikaffär och såg en sax i fönstret och fick en sådan lust att prova den att han gick in i butiken. “Nej, den går inte att spela på”, sade mannen i butiken. Men Magnus bad ändå att få göra det.
När han stod där och som bäst försökte få fram lite välljud ur det eländiga instrumentet – det lät förfärligt – kom det in en annan kund i affären. Magnus lyfte blicken och såg att det var Michael Brecker. En av världens främsta saxofonister. “Det var inte riktigt läge att säga att jag också var saxofonist!” summerade Magnus det pinsamma mötet.
Musik i Kullabygdens 80-årsfirande fortsätter fram till och med den 30 juli, ibland med två konserter om dagen. Det är klassisk musik, folkmusik och jazz. Nästa jazzkonsert är måndagen den 27 juli klockan 19. Frida Öhrn sjunger Monica Zetterlunds låtar, ackompanjerad av tre musiker.
Text, foto, film: Christer Åkerlundh