Det börjar ofta någonstans mellan tre och fyra på morgonen. I det där stilla, nästan overkliga tidsrummet när staden sover och tankarna får röra sig fritt. Gitarristen och kompositören Tomas Janzon sitter då med sina vikta notpapper, alltid inom räckhåll, och skriver ner korta musikaliska idéer. Fragment, rytmer, melodiska frön. De flesta är bara några få takter, men några fastnar och det är dessa som så småningom växer till kompositioner, improvisationsverktyg och nu, ett helt album.
Den 15 maj släppte Janzon Jazz Diary, ett verk som bokstavligen vuxit fram ur hans dagliga handskrivna notat. Albumet spelades in i två distinkta triokonstellationer, båda med basisten Nedra Wheeler, och med Tony Austin respektive Chuck McPherson bakom trummorna. För Janzon är Wheeler mer än en medmusiker. Hon är en central gestalt i hans musikaliska historia och en av albumets bärande krafter. Han beskriver henne som “symbolen för den andliga sidan av jazz”, med en rytmisk tidskänsla som utgör en grund för hela projektet.
Deras relation går tillbaka till Janzons år i Los Angeles, där de arbetade vid Leimert Park och World Stage tillsammans med musiker som Billy Higgins, Albert “Tootie” Heath och Sherman Ferguson. Wheeler medverkade även på Janzons debutalbum X-Changes, och hennes närvaro på Jazz Diary knyter ihop en musikalisk cirkel som sträcker sig över decennier.
Janzons resa är lika internationell som den är genreöverskridande. Född i Stockholm, utbildad vid KMH i både klassisk gitarr och jazztraditionen, flyttade han senare till Los Angeles för att studera för Joe Diorio vid Musicians Institute. Där utsågs han till årets bästa gitarrist. Det blev även en masterexamen i klassisk gitarr vid USC Thornton School of Music följde, liksom över tio års undervisning vid GIT innan han etablerade sig i New York.
Hans tidigare album har fått uppmärksamhet i jazzpress och radio, med recensioner i JazzTimes, All About Jazz och Vintage Guitar. DownBeat gav 130th & Lenox fyra stjärnor och utsåg det till ett av 2020 års bästa album. Kritiker som Ken Dryden och Scott Yanow har lyft fram Janzons ton, melodiska fokus och subtila kreativitet, egenskaper som också präglar Jazz Diary.
Albumet är på många sätt en dokumentation av ett liv i ständig rörelse: idéer nedtecknade på flygplatser, i replokaler, vid köksbordet mitt i natten. Små musikaliska dagboksanteckningar som, när de får tid och uppmärksamhet, blir till fullfjädrade kompositioner. Det är ett arbete som kräver både disciplin och lyhördhet och en förmåga att se potential i det som först bara är en viskning av en melodi.
En klassisk jazzgitarr är byggd för att ge ett varmt, akustiskt färgat ljud, och det märks redan i kroppen: den är oftast hollow body eller semi-hollow, vilket innebär att den har en resonanskammare som låter tonen andas och klinga naturligt. Och det är den typen av instrument Tomas Janzon spelar på, en gitarr där träets resonans och den rena signalen från pickuperna samverkar för att skapa den klassiska jazztonen: varm, fyllig och melodiskt artikulerad, snarare än den mer komprimerade och effektbehandlade klang som ofta hörs inom exempelvis fusion.
Och bra är det. Varmt, skönt och mjukt. Här slås inga hastighetsrekord i långa solon. Det är soft och väldigt jazzigt. Med Jazz Diary öppnar Tomas Janzon dörren till sin kreativa process. Det är ett album som bär spår av hans historia, hans samarbeten och hans nattliga ritualer. Men framför allt är det ett album som visar hur musik kan växa fram ur det mest personliga och ändå tala direkt till lyssnaren.
I det pressbrev som kom med skivan beskrivs låtarna väldigt personligt. Därför ger jag mig inte in i detta. Du får det helt enkelt här:
”Spirit Secret”, skriven 11 februari 2025, började som ett kort inlägg i dagboken och blev startpunkten för albumet.
”May Six” är en titel som anspelar på albumets underliggande rytmiska språk – en del av samma strukturella tänkande som går igenom hela materialet.
”In one day”, skrevs under en enda dag den 18 juli När Janzon spelade upp sin komposition strax före inspelningen kände han av publikens gensvar direkt.
”Early Sunday” växte fram ur en annan tidig morgonanteckning när Tomas Janzon arbetade inför sitt första inspelningsdatum 2025.
”All Neighbors” har sitt ursprung i en idé om tre toner som driver hela låten; den förekommer två gånger på albumet i olika trioversioner. Titeln kommer från Sherman Ferguson, vars bil bar klistermärket ”One Planet, One People — Please”.
”She’s Listening” kom efter att Janzon gick ut från sitt rum en morgon och fann sin fru sitta där. Hon läste inte utan fokuserade på att lyssna. säger han.
”Muddy Shoes” börjar med en kromatisk rad, vissa toner förskjuts av oktaven, och tar sin titel från klangen – gående, lite tung, som en blues.
”Did I Say” arbetar sig genom intervallidéer inom en bluesram, medan
”To Summer” är ett arrangemang av en svensk folkmelodi, Om Sommaren Sköna, det enda stycket på albumet som inte är hämtat från dagboken. Janzon hade spelat det solo och omarbetade musiken för trio med Wheeler i åtanke.
En andra version av ”All Neighbors” dyker upp senare, och återgår till ursprunget i en annan triomiljö.
Albumet avslutas med ”Six on Five”, en live-duoinspelning med Wheeler från tidigt 2000-tal på USC Thornton School of Music. I framträdandet inleder Wheeler med att klappa rytmer på basen innan stycket sätter sig och återkopplar till albumets grund.
Gillar man gitarrjazz i trioformat så är denna skiva ett måste.
Foto i toppen: Chris Drukker