Första gången jag besökte Malmö var det en stad på dekis. Året var 1980 och staden var sargad av varvskrisen. Det var slitna fastigheter och kvarter, problem med droger och kriminalitet.
Idag är stora delar av centrala Malmö en helt annan stad. Den är vacker, attraktiv att bo i och sprängfylld med hippa krogar, kaféer, kultur och andra upplevelser. Vid den här årstiden bjuder kommunen generöst både den egna befolkningen och utsocknes, som jag själv, på en massa gratisevenemang under rubriken Malmö Sommarscen.
Det är gratiskonserter, gatuteater, dansföreställningar, med mera. I Pildammsparken finns en amfiteater som heter Pildammsteatern, med plats för flera hundra sittande. I helgen var jag med om ett jazzgig där.
Ut på scenen klev inte mindre än 20 personer – den amerikanske sångaren, eller snarare röstkonstnären, Michael Mayo och Norrbotten Big Band. 12 män och en kvinna i blåssektionen, två keyboardister, en basist, en trummis, en slagverkare och en dirigent.
Jag förväntade mig bara en stunds avkoppling som skulle göra det möjligt för mig att koppla bort tankarna från det jobbiga problem som jag kommit till Malmö för avhjälpa. Men vilken konsert det blev!
Michael samtalade avspänt med oss i publiken iförd ett linne och säckiga byxor och inledde med två egna kompositioner som låg i gränslandet mellan jazz och soul och fortsatte med väldigt personliga tolkningar av bebop-klassikern“Four”, som tillskrivs Miles Davis, och Cole Porters “Ev’ry Time We Say Goodbye”.
Storbandsjazz har aldrig varit min favoritgenre, även om jag som tonåring hade både Count Basie och Glenn Miller i skivbacken, men den här kvällen gav mig en helt annan syn på vad storbandsjazz kan vara.
Den ena efter den andra ur blåssektionen klev ner till Michael Mayo och bjöd på underbara solon och keyboardisterna och basisten fick sina solon. Till och med killarna på trummor och slagverk fick sin egen duell som det slog gnistor om.
Michael Mayo använde verkligen sin röst som ett instrument i storbandet. I synnerhet i extranumret, John Coltranes Giant Steps, där Michael spelade in sin egen röst med en loop-pedal så att lager efter lager byggde upp sången till att bli en enmanskör. Fascinerande och oerhört skickligt.
Jag har aldrig hört Giant Steps framföras på det egenartade sättet. Lyssna själv. Numret finns nedan utlagt på Youtube.
Michael är son till saxofonisten Scott Mayo och sångerskan och multiinstrumentalisten Valerie Pinkston, så han växte upp omgärdad av musik. Föräldrarna uppträdde med storheter som Stevie Wonder och Diana Ross.
Michael började tidigt sjunga. Under konserten i Malmö berättade han att det var i 12-årsåldern, år 2004, som han bestämde sig för att satsa på just jazzsång. Det var efter att han följt med sin mamma till en musikskola i hemstaden Los Angeles där de som studerade sång skulle ha en konsert. De sjöng bland annat sånger av den svenska vokalgruppen The Real Group. Han blev helt såld! Han tackade därför oss i publiken i Malmö för det: “Thank you, Sweden!”
Efter gymnasiet tog han en kandidatexamen i jazzsång vid New England Conservatory of Music, i Boston. 2015 antogs han till Thelonius Monk Institute of Jazz, i Los Angeles. Han var den tredje sångaren som kom in. Efter det följde olika artistsamarbeten, bland annat med Herbie Hancock.
Michael Mayo har släppt två album: Bones år 2021 och Fly 2024. Norrbotten Big Band började han samarbeta med 2024. Malmökonserten blev avslutningen på deras turné, som jag tror hade 50 konsertstopp.
Har ni möjlighet att se Michael Mayo live någon annan gång, missa inte den chansen. Han trollband oss i publiken i Malmö.
Text, foto, film: Christer Åkerlundh