Sent på lördagskvällen avslutades den sjätte upplagan av Ödåkra Jazzfestival med en riktig smällkaramell. Den traditionella finalen med en all star konsert med de flesta av musikerna som varit på plats flyttades från stora scenen till den betydligt mysigare Bryggeriscenen. Ett mycket lyckat grepp.
Det var en final på en fantastiskt trevlig festival på ”Spritan” i Ödåkra utanför Helsingborg som varade i dagarna två. Faktum är att det, i mitt tycke var den bästa Ödåkrafestivalen så här långt. Det som gör festivalen så speciell är att det finns två scener på området och de står så nära att man i praktiken kan sitta eller stå på ett och samma ställe och ändå både höra vad som händer på scenerna. Det betyder att banden växlar mellan scenerna. Man missar alltså inget.
Det här är alltså en festivalfestival. Du behöver inte gå flera mil, du serveras god mat och dryck. Och så är det ju det där med stämningen. Den är så nära familjär som den kan vara. Besökare morsar på varandra, delar bord och njuter. Och mitt bland allt folk rör sig musikerna och njuter de också. Ödåkra Jazzfestival är mycket speciell och värd varenda krona.
Först ut på stora scenen var Nina Sand och Emmalisa Hallander och detta var något nytt. De bjöd publiken på verklig skönsång och detta gig var det första som stack ut. Det var popigt och lite småjazzigt… och vackert. Dessa två lär vi se på många scener sidan om jazzen.
Därefter blev det en paus för undertecknad. Tyvärr missade jag då Nina Sand trio på bryggeriscenen. Hon, gitarristen William Nilsson och basisten Hugo Löf bjöd såväl på eget material som några klassiska standards.
Av många höjdpunkter på fredag var nog den största när Peter Asplund Interenational Quintet hyllade Miles Davis som skulle fyllt 100 år i år. Kvintetten, som förutom ikonen Peter Asplund bestod av Ori Jacobsen på tenorsax, Britta Virves på piano, Matthias Petri på bas och Andreas Svendsen på trummor, bjöd på ett pärlband från Miles gigantiska repertoar, framför allt från 1950- och 60-talet. En konsert av absolut toppklass som gick av stapeln samtidigt som mörkret föll i horisonten. Det var magi. 10/10 i betyg.
Strax innan klockan 22 var det dags för fredagsfinal och hur avslutar man en helkdag med jazz? Med ett jam såklart. På scen sågs festivalgeneral Björn Ingelstam och ett koppel av musiker. Bland annat Emmalisa Halander, Amanda Segwick, Sven Erik Svempa Lundeqvist, Jonas Bäckman, Simon Petersson.
Efter en hel dag med sol och härlig jazz blev det en synnerligen god natts sömn vilket behövdes för att batterierna skulle vara laddade till lördagen.
Och denna dag inleds alltid med en kul parad ala New Orleans från Ödåkra station till festivalområdet på Spritan. Pompom, massor av blås och trummor, roliga hattar och hela köret. Här följer en kort filmsnutt.
Väl inne på området började dagen med ett musikalist gitarrfyrverkeri med William Nilsson och Gustave Reichert i spetsen. Det bjöds på jazz, funk, soul med mera, allt influerat av George Benson och Wes Montgomery. En grymt häftig start.
Dagens första gig på bryggeriscenen bjöd på häftig bebop. På scen stod en för dagen ihopsnickrad festivalkvartett bestående av Amanda Segwick på altsax, William Nilsson, gitarr, Matthias Petri bas och Andreas Svendsen trummor. Och det slår mig hur oerhört duktiga musikerna måste vara. De var galet tajta och man kan inte låta bli att undra hur det kan låta så bra med musiker som aldrig spelat ihop med varandra förr. Magiskt och mäktigt.
Sedan var det dags för ännu en fantastisk höjdpunkt. En konsert som jag kommer att ha i minnet länge. Och även detta var ett litet nytt grep. Det var Britta Virves Trio som bjöd på hederlig svensk modern och superbra triojazz. Detta är något som jag varit frälst i sedan jag hörde Esbjörn Svensson Trio för första gången för decennier sedan.
En aning omtumlad efter den vackra konserten bjöds jag på en avslappnad och trevlig spelning som jag sett nyligen fast med helt andra musiker. Det var Anna Pauline som presenterade låtar från sitt nya album Lucky To Be Me tillsammans med Sven Erik Svempa Lundeqvist, Simon Petersson och Olle Dennervik.
Att Peter Asplund är ett superproffs visade han ännu en gång i Ödåkra. Under sen lördagseftermiddag bjöd han på hard bop, swing och eget material tillsammans med Calle Brickman Trio bestående av Hugo Löf på bas och Jonas Bäckman på trummor. Och så Calle vid tangenterna såklart.
Avslutningen på denna lördag och därmed denna festival var superb. Efter ovanstående gavs ytterligare en överraskning och tre ytterst heta gig. Och det var rejält häftigt. Vid 18.30-tiden blev det fullt ös på den lilla bryggeriscenen. Det var Kasper Sundby och Ori Jacobsen som hyllade sin husgud John Coltrane tillsammans med Britta Virves, Simon Petersson och… Ja, det stod Olle Dernevik på programmet. Det var dock en halvsanning. Eller rättare sagt en tredjedels sanning. Låt mig förklara. Men kolla först in detta klipp. Vid trummorna sitter gitarristen Gustave Reichert.
I början av konserten visar gitarristen Gustave Reichert att han är en alldeles lysande trummis. Utan att tveka så matchar han de båda saxofonisterna, som var i sitt esse. När bandet ska spela låten I want to talk about you är dock ordningen återställd med Olle vid trummorna. För en stund. När det är dags för sista låten i giget, Take The Coltrane så börjar Dernevik. Men efter cirka tre och en halv minut dyker Reichert upp igen och tar över trumpinnarna mitt i låten. Och det slutar inte där. Två minuter senare är Dernevik tillbaka bakom skinnen… under tre minuter. Rörigt? Bara vänta. Strax efter dyker Jonas Bäckman upp. Och jodå. Såklart sätter han sig och kör igång. Och så håller de tre trummisarna på innan den drygt tio minuter långa låten är slut. Jag har sällan sett en sådan spontan och kul spelglädje.
Efter detta svettiga och supercoola gig kom en ny överraskning. Då dök nämligen Björn Ingelstam upp på stora scenen med Amanda Dedgwick, Calle Brickman, Matthias Petri och Andreas Svendsen. Bra jazzgäng där. Men de var inte ensamma på scenen. På plats var även musiker från Helsingborgs symfoniorkester och tillsammans bjöd de på ett flertal evergreens.
Lagom till att man hämtat andan så blev det fullt ös igen. Denna gång på Bryggeriscenen och för öset stod Gustave Reichert, min nya favorit. Han bjöd, tillsammans med Ori Jacobsen, Svempa Lundeqvist, Hugo Löf och Jonas Bäckman på jazz. Och rock´n´roll. Så det stänkte om det. Det avslutande Elvismedleyt går till historien som det kanske rockigaste som ljudit över Spritan någonsin. Allsång och handklapp för hela slanten. Och så fett ös var det på den lilla bryggeriscenen att Björn Ingelstam tog beslutet att den avslutande All Star Finalen, som alltid hållts på stora scenen, plötsligt flyttades till Bryggeriscenen. Ett synnerligen lyckat grepp.
En hel drös musiker sprang upp coh ner på scenen under ett par låtar och när sedan When the Saints Go Marching In avslutade den sjätte festivalen i Ödåkra var stämningen högre än någonsin. En riktigt häftig och värdig avslutning på en fantastisk festival.
Och här följer ett helt gäng bilder till
