”Jag gillar mer att bli berörd än imponerad.” Det är kanske en av de meningar som bäst sammanfattar Nils Petter Molværs musikaliska hållning. Under flera decennier har den norske trumpetaren och kompositören rört sig mellan jazz, elektronik, improvisation och olika musiktraditioner utan att låta sig begränsas av genrebegreppen. Jazzporten fick ett intressant samtal om allt från Molværs bakrund och tankar om improvisation till hur han bygger upp sina konserter och hans skivsläpp.
Hans trumpetspel är omedelbart igenkännbart. Lyriskt och öppet, men samtidigt omgivet av mörka klanger, djupa basgångar och rytmer som hela tiden tycks vara på väg någon annanstans.
När vi träffas i Ystad den 29 juli är det inför hans solokonsert i Sankta Maria kyrka. Några timmar senare ska han stå ensam på scenen, men ensam är kanske inte det rätta ordet. Runt honom finns elektronik, samplingar och teknisk utrustning som gör att han under konserten kan bygga upp ett helt musikaliskt universum.
En konsert som meditation
Hur är det att spela solo i jämförelse med att spela med ett band?
– Det är en helt annat typ av energi. Men jag har ju alla mina tekniska ting med mig. Med dessa manipulerar och samplar jag under tiden jag spelar. Jag producerar hela konserten själv på plats. Det betyder att alla konserter är olika.
Det är nervkittlande.
Det är också något särskilt med att spela i en kyrka?
– Det är speciellt men jag har världens bästa ljudkille med mig. (Sven Persson. Reds anm)
För Molvær handlar det inte om att reproducera något som redan är gjort. Varje konsert är ett nytt försök, ett nytt lyssnande. Hur går det till när du skapar musiken?
– När jag ska spela här så börjar jag med att fundera på vilken ton jag ska börja med. En ass eller en fiss. Sen börjar jag och sedan blir det bara såhär, säger han och knäpper med fingrarna.
– En konsert som denna är som en timmes meditation. Man bara är i ögonblicket. Man vet aldrig var det tar vägen. Man känner efter hur feelingen är.
Det är en hållning som också präglar hans arbete i grupp. Skillnaden är att det där improviserade rummet delas med andra musiker.
– Då har du en interaktion med de andra. Det älskar jag. Jag ger dem rum och de tar rum. Det är det som är det vackra med musik. Vi kör inte som strait jazz. Typ “You are just here to make the star shine”.
Det är just interaktionen som tycks vara kärnan i Molværs musikaliska tänkande. För honom är frågan om vad musiken kallas betydligt mindre intressant än vad som faktiskt händer när människor spelar tillsammans.
Hur upplevde du det när elektroniken kom in i jazzen på allvar?
– Jag minns att man bland annat i Frankrike sa att det inte var jazz. Men det var även många som bad de att hålla truten, säger Nils Petter och skrattar.
– För mig handlar det inte så mycket om jazz. Det handlar om interaktion. Det handlar om att skapa något tillsammans och improvisera. Improvisation existerade 20 000 år före Leif Eriksson upptäckte Amerika. Jag är väldigt glad för jazz men för mig är det antingen musik som jag gillar eller så är det musik som inte berör mig på samma vis. Jag gillar mer att bli berörd än imponerad. Vad man kallar musiken bryr jag mig väldigt lite om.
Ett eget ljud
Det egna ljudet har alltid varit centralt för Molvær. Redan under de tidiga åren med grupper som Masqualero sökte han efter ett personligt uttryck, och senare har elektroniken blivit en självklar del av hans musikaliska verktyg.
Finns det något ljud som du ännu inte har hittat?
– Hmmm… Inget som jag kan komma på. Men samtidigt kan jag jobba med andra som jobbar med ljud, samplingar och sådant, Alva Noto i Berlin är en. Han har en speciell precishet. Jag jobbade också länge med en som heter Moritz von Oswald som på något vis var en av de som startade hela den minimalistiska Berlin-techno-grejen i slutet av 80- och början av 90-talet. De har ett ljud som är helt fantastiskt. Men för min egen del försöker jag hitta ljudvärldar som träffar mig när jag skapar musik. Det samma gäller när jag gör musik till balett och film.
Men de oväntade ljuden kan också komma från andra håll.
Blir du överraskad av något ljud någon gång?
– Ja, när jag spelar med andra. Ett exempel är DJ Strangefruit som jag jobbar med. Jag sade till honom för länge sedan att han inte bara behöver spela en massa beats. Du behöver hitta andra ljudvärldar. Och plötsligt hörde jag ett märkligt ljud på en konsert, säger Nils Petter och får till en typ av ylande ljud.
– Jag tänkte, vad fan va det? Då sa han till mig att jag skulle lyssna. ”När är den jävligt kåt”. Han hade spelat in parningsropet från en hjort. Och då blev jag överraskad, säger Nils Petter och skrattar.
– Sedan hör man ljud ibland som man tar tag i. Som när jag spelade med den japanska Miki Yui. Hon är med på min skiva Be Quiet, Man bli kanske inte överraskad. Istället blir man inspirerad.
Det handlar om att låta sig påverkas utan att kopiera.
Molvær berättar om när han en gång gav trumpetkollegan Arve Henriksen en kassett med en shakuhachimästare från Japan.
– Jag hade tidigare ett band som hette Veslefrekk. Då gav jag Arve en kassett med en shakuhachimästare från Japan. Tre eller fyra år senare gav han ut en skiva som heter Sakuteiki. Hans trumpet låter som en shakuhachiflöjt. Jag tänkte… Hur får han till det? Han har ett eget sound. Det egna ljudet är i slutändan en fråga om identitet.
Det är intressant. Det är bra när man inte låter som någon annan, att man har en egen ljudbild och känsla som lyssnaren känner igen.
– Ljudet och ditt uttryck är relaterat till vem du är som människa. Det är viktigt. Men det är egentligen inte något som man går och tänker på. Man måste ha fokus och vara precis i sitt uttryck i förhållande till vem man är.
Från Herb Alpert till Jon Hassell
Molværs musikaliska väg började inte med den experimentella elektroniken. Det första minnet av jazz är betydligt mer lättillgängligt.
– Jag var nog 7-8 år när jag så hörde jag Herb Alpert & the Tijuana Brass. Min far var musiker. Han spelade bland annat Miles och Woddy Shaw hemma.
Trumpeten skulle senare bli både yrke och uttrycksmedel, men det fanns också en period när han tröttnade på instrumentet.
– Det fanns en tid då jag tröttnade på trumpeten. Men så hörde jag Jon Hassel. Han var mycket i Indien och studerade där. Så han spelade nästan bara raga. Det var hans grej. Tyvärr är han också död nu.
Jon Hassells blandning av trumpet, elektronik och musik från olika delar av världen blev en viktig upptäckt för Molvær. Det är också lätt att höra en musikalisk släktskap mellan Hassells idévärld och den riktning Molvær själv senare skulle utveckla.
Molvær har under sin karriär arbetat med musiker från vitt skilda musikaliska miljöer. Han nämner bland andra Led Zeppelins basist John Paul Jones, som medverkar på Be Quiet, och berättar att hans egen musiksmak också kan röra sig långt utanför jazzen.
Vad lyssnar du på själv?
– Just nu (slutet av juli 2026) blir det dock ganska mycket Miles Davis eftersom vi ska göra en konsert i Oslo med Miles musik från tiden runt Bitches Brew. Annars lyssnar jag inte så mycket på musik. Jag hade en period, man blir ju ganska trött av att vara på flygplatser, när jag lyssnade på Async med Sakamoto. Och så lyssnade jag på Beth Gibbons och Röyksopp. Ibland händer det att jag ser någon konsert. För att bli inspirerad kan jag även lyssna på olika ovanliga soundtracks från filmer. Men när jag var yngre, typ 12, 13, 14 så var det Black Sabbath, Deep Purple och Led Zeppelin och så vidare.
Mellanöstern, arabisk sång och den frygiska skalan
Det finns också en tydlig fascination för klanger från andra musiktraditioner. I Molværs musik kan man höra melodiska rörelser och färger som för tankarna mot Mellanöstern.
– Jag är väldigt inspirerad av soundet i Mellanöstern. Jag har bland annat spelat med Dhafer Youssef. Jag har även spelat med den norske folksångaren Sondre Bratland och han spelade en gång ett band för mig. Det var bara sång. Det var bland annat arabisk sång från 1910 och däromkring. Det var wow. Det är något speciellt med den frygiska skalan.
Det är ännu en del av den musikaliska nyfikenhet som löper genom Molværs arbete: möten mellan uttryck som på ytan kan verka långt ifrån varandra, men som i hans musik kan få plats i samma ljudbild.
Be Quiet och mötet som blev musik
På senare år har Molvær arbetat allt mer med projekt där själva mötet mellan musiker är utgångspunkten. Be Quiet blev ett tydligt exempel, med gäster som bland andra John Paul Jones, Imogen Heap, Alva Noto och Miki Yui.
Men ett av de mest personliga spåren på skivan har en annan historia. Innan intervjun började berättade Molvær att det var han själv som spelade piano på låten Copenhagen på skivan Be Quiet. Det är ett stycke med en närmast bedövande skönhet.
Varifrån kommer det?
– Det stycket gjorde jag för en teaterföreställning. Sedan ändrade jag det lite och spelade det för Marilyn Mazur. Hon blev helt tagen och sedan blev det bara ”kling”, säger han och hänvisar till låten.
Musiken skrevs ursprungligen till Nationaltheatrets uppsättning av Strindbergs Dödsdansen, där Molvær stod som kompositör. Föreställningen hade premiär 2022.
Samtalet om Copenhagen leder också till Marilyn Mazur, som gick bort 2025.
– Jag saknar henne intensivt. Jag talade med henne en vecka innan hon dog. Hon sa: ”Jag har haft 70 fina år. Jag skulle gärna haft 10 eller 20 år till.” Men så blev det inte. Hon fick aldrig höra det färdigmixade resultatet, säger Nils Petter, fortfarande tagen och känslosam över minnet av det sista samtalet med sin vän.
Musik utan gränser
Molvær återkommer flera gånger till att jazzens utveckling är en del av det som gör musikformen intressant.
– Folk frågar sig ofta vad det är som gör jazz så speciellt och det är för att jazzen utvecklas åt alla riktningar. Hela tiden.
Det är också så hans egen musik har utvecklats. Från den tidiga jazzen, via elektroniken och Khmer, till samarbeten med musiker från helt andra traditioner.
Han berättar om en händelse som kom att få betydelse för tankarna bakom Be Quiet.
– Jag minns en grej som hände för många år sedan i Zambia. Vi var en massa musiker, dansare och skådespelare som åkte runt och en kväll satt vi vid en lägereld och där var en trumslagare som bara talade swahili och så började han och jag att spela. Vi fick en fantastisk kontakt. Man kommer in i ett intimt rum och blir nära vänner. Vi kunde ju inte prata med varandra. Istället spelade vi musik. På något vis var det där idén om Be Quiet föddes.
Det är en berättelse som säger mycket om Molværs syn på improvisation. Musiken blir ett språk i sig. Man behöver inte dela språk, kultur eller musikalisk bakgrund för att kunna skapa en gemensam plats.
En film om ljud och bild
Parallellt med arbetet kring Be Quiet tidigare i år har Molvær också varit involverad i filmen Sound of Air, regisserad av Per Maning. Filmen följer mötet mellan fotografens bildvärld och Molværs ljud och improvisation. Den är skapad i anslutning till Be Quiet och innehåller bland andra Imogen Heap, John Paul Jones och Alva Noto.
Men det är inte den enda filmen som fått musik av Molvær.
– Jag har faktiskt gjort musiken till en ny svensk film som heter ”En gång skall du vara en av dem som levat för längesen”. Filmen är en dokumentär om Kiruna som monteras ned medan de sista invånarna bor kvar.
Filmen är en svensk dokumentär av Alexander Rynéus och Per Bifrost. Den skildrar Malmberget, gruvsamhället som successivt monteras ned när gruvan breder ut sig under samhället. Filmen hade svensk biopremiär den 18 september 2026.
Det är kanske ingen slump att Molvær dras till just filmens värld. Ljud kan förstärka en bild, men också förändra hur vi uppfattar den. Samma sak händer i hans egen musik.
Från Eno till nya ljudvärldar
När samtalet närmar sig sitt slut återkommer han till en musik som följt honom länge.
– Jag har alltid gillat ambient och musiker som Brian Eno. Till exempel skivan “My Life in the Bush of Ghosts” eller ljudlandskapet på “Apollo: Atmospheres and Soundtracks”
Det finns en tydlig linje från Eno och Jon Hassell till Molværs eget musikaliska universum. Men det är inte frågan om att följa en färdig väg. Snarare handlar det om att hela tiden vara nyfiken på vad som finns runt nästa hörn.
Fluidity – tillbaka till kärnan
Nu riktas fokus mot Fluidity, Molværs nya album, som ges ut på Edition Records i januari 2027. Till skillnad från Be Quiet, som byggde på en rad möten med olika musiker, står hans egen trio i centrum på Fluidity: Molvær på trumpet, Jo Berger Myhre på bas och Erland Dahlen på trummor.
Det är en grupp där samspelet står i centrum. Molværs trumpet rör sig mellan sköra, nästan viskande melodier och mörkare, mer kraftfulla uttryck. Myhres bas och Dahlens trummor skapar en grund som både kan bära melodin och plötsligt dra musiken i en helt ny riktning.
Efter Khmer Live in Bergen och det stora samarbetet på Be Quiet känns Fluidity som en återgång till själva kärnan i Molværs uttryck – men utan att för den skull vara en tillbakablick.
Här finns fortfarande elektroniken, de öppna ljudlandskapen och improvisationen. Men trioformatet gör samspelet mer omedelbart. Det finns luft mellan tonerna, men också en stark fysisk puls.
Melodierna kan vara sköra och nästan meditativa för att sedan brytas upp av ett tyngre groove. Elektroniska texturer möter djup bas och insisterande rytmer. Det är musik som både vill berätta och undersöka. Titeln Fluidity känns därför välfunnen.
Det är också därför den kommande skivan känns som en naturlig fortsättning på ett konstnärskap som aldrig riktigt stått stilla.
Nils Petter Molvær har under lång tid rört sig mellan världar – jazz och elektronik, improvisation och komposition, akustiska instrument och digitala ljud, nordisk melankoli och klanger från andra delar av världen.
Och kanske är det just där hans musik har sin största styrka: i viljan att lyssna.
Inte för att imponera.
Utan för att bli berörd.
Och jag lovar. Både Be Quiet och Fluidity är mästerverk i världsklass. Var och en på sitt vis! Men jag är inte förvånad. Nils Petter Molvær är en av världens mest spännande musiker.