Han har spelat med Herbie Hancock, turnerat med Barbara Hendricks och rör sig lika självklart mellan storband och symfoniorkestrar som mellan jazzklubbar och internationella konserthus. Men när Magnus Lindgren själv ska beskriva sitt förhållande till musiken blir svaret betydligt enklare: instrumentet kommer i andra hand. Det är musiken som är det viktiga. Jazzporten träffade honom för ett samtal om Musica Vitae, improvisation, skapande och varför Bach och Vivaldi förmodligen hade uppskattat lite jazz.
Mötet mellan jazzens frihet och den klassiska musikens klangvärld har länge varit en naturlig del av Magnus Lindgrens musikaliska universum. I samarbetet med kammarorkestern Musica Vitae får han ytterligare möjligheter att utforska den världen.
Vad händer med din musik när du arbetar med stråkar? Vad kan en sådan ensemble göra som ett jazzband inte kan?
– Det är väldigt många olika färger. En sådan ensemble har en dynamik och en kultur kring notbilden och ensemblespelet som egentligen gör den till ett helt annat instrument än en jazzensemble, säger Magnus Lindgren.
För Lindgren innebär det också att arrangemanget får en särskild betydelse. Han har arbetat med allt från symfoniorkestrar och sinfoniettor till storband och beskriver arrangerandet som en stor del av sitt musikaliska liv.
– Musica Vitae är en mindre stråkensemble, vilket gör det både kollektivt och individualistiskt. De är otroligt samspelta och kan göra väldigt snabba löpningar. Och så finns stråkarnas sound. Möjligheten att skriva ackord och klanger för dem kan bli väldigt magisk.
Toner som kommunicerar med våra sinnen
Det nyskrivna verket Sensations föddes direkt ur samarbetet med Musica Vitae. Lindgren och ensemblen arbetade tillsammans för första gången sommaren innan, bland annat i Växjö och på Ystad Jazz Festival. När de bestämde sig för att fortsätta samarbetet fick han en beställning på ett nytt verk.
– Jag funderade på vilka intryck jag hade fått av musikerna. Jag ville utforska ensemblen och skriva solon för de olika stämledarna.
Men verket handlar också om själva upplevelsen av musik.
– Det är en utflykt i hur tonerna slår an och kommunicerar med våra sinnen.
I början låter han musiken vila. Långa toner och ensamma solon får ta plats innan verket gradvis börjar röra sig.
– Jag är nyfiken på om musikupplevelser är helt subjektiva eller om de också kan vara kollektiva. Om vi faktiskt kan uppleva samma sak. Musik kan ju upplevas otroligt olika.
Delarna i Sensations har fått namn som Prologue, Dark, Brightness, Shadow, Tones och Flow. Och just balansen mellan stillhet och rörelse blev något som överraskade honom positivt när verket för första gången framfördes inför publik.
– Jag ville verkligen dra ut på början och låta de långa tonerna och ensamma solona få ta plats. När vi spelade det kände jag att det skapade en dramaturgi, eftersom musiken blir mer rörlig mot slutet.
Samtalet går in på jazzens grundläggande egenskaper: improvisationen. För hur exakt är egentligen en komposition när den hamnar i händerna på jazzmusiker? Inte särskilt exakt, åtminstone inte när det gäller speltiden.
– När någon frågar mig exakt hur lång en låt är brukar jag nästan hitta på en tid, för det är omöjligt att veta, säger Lindgren.
– Och det är just där en stor del av tjusningen finns. Det är improvisationen som är så rolig med jazzen. Jazzen bygger på improvisation och är därför öppen för att bjuda in andra uttryck.
Han återkommer flera gånger till öppenheten. Arrangemangen kan vara detaljerade och mycket kan vara bestämt på förhand, men någonting lämnas alltid åt ögonblicket.
– Jag är stolt över att kalla mig jazzmusiker. Vi kan ha arrangemang och väldigt mycket bestämt material, men någonstans finns ändå alltid det stora frågetecknet: Vad kommer att hända ikväll? Det blir olika varje gång. Det älskar jag.
Ett tydligt exempel på Lindgrens lust att röra sig över genregränser är Kind of Four Seasons, en titel som i sig leker med både Vivaldis De fyra årstiderna och Miles Davis Kind of Blue.
Att ge sig på klassiska verk på det sättet kan förstås väcka reaktioner.
– Det finns puritaner inom alla musikformer, men man måste gå till sig själv och känna efter om man själv tycker att det är roligt.
Lindgren tror dessutom att den historiska synen på den klassiska musiken inte nödvändigtvis var så strikt som dagens tradition ibland kan få oss att tro.
– Kulturen inom klassisk musik har blivit striktare kring hur saker ”ska” göras. Men jag är ganska säker på att både Bach och Vivaldi hade kunnat vara väldigt öppna och tycka: ”Oj, vad kul att göra så här. Vad hände med det här ackordet?”
18 år och på scen med Herbie Hancock
Magnus Lindgren växte upp i Västerås. När han var 17 år flyttade han till Stockholm för att studera musik. Där började han spela med bland annat trummisen Peter Johannesson. Det skulle leda till något som för de flesta unga jazzmusiker närmast låter osannolikt. Som 18-åring hamnade Lindgren på scen med Herbie Hancock.
– Peter kände Herbie sedan tidigare. En dag berättade han att Herbie skulle komma till Stockholm och att vi skulle spela med honom på jazzfestivalen. Jag trodde nästan inte att det var sant.
Men det var sant.
– Herbie kom och vi spelade tillsammans. Det var otroligt spännande att få träffa honom och spela med honom.
Först långt senare förstod Lindgren hur mycket mötet faktiskt hade påverkat honom.
– Jag tror inte att jag förstod det då, men han har påverkat mig mycket genom sitt sätt att tänka och sin filosofi, att verkligen vara open-minded.
Två år senare fick Lindgren möjlighet att turnera med Hancock i Sverige och Danmark. Och många år senare möttes de musikaliskt igen, den gången under International Jazz Day i Marocko.
– Jag är så glad över att jag har fått spela med honom både för länge sedan och senare. Han har funnits med på flera olika plan i mitt musikaliska liv.
Det är inte bara Hancocks pianospel som gjort avtryck.
– Det jag tycker så mycket om hos Herbie är att han hela tiden ser möjligheter i musiken. Det finns en väldigt positiv kraft i det.
Charlie Parker förändrade allt
Musiken fanns i familjen. Magnus Lindgrens pappa var musiker och spelade i ett dansband där jazzen ibland fick lite större utrymme än vad sammanhanget kanske krävde.
Själv började Magnus relativt sent.
– Jag var 13 när jag började med saxofon. Men sedan gick det fort.
Upptäckten av Charlie Parker blev viktig. Och hemma fick han möjlighet att prova flera olika instrument. Varför blev det då just saxofonen?
– När jag spelade trummor saknade jag tonerna. Piano tyckte jag nästan hade för många toner samtidigt. Med saxofonen kände jag att jag hittade ett instrument som passade mig.
När han började på musikgymnasiet i Västerås försvann tvivlen om framtiden.
– Då blev jag helt fokuserad. Det fanns ingenting annat jag ville göra.
När flytten senare gick till Stockholm var målsättningen lika tydlig.
– Jag ville bara kunna överleva som musiker. Det fanns absolut inget annat.
Från jazzklubben till operahuset
Karriären har sedan tagit Lindgren till scener som den 13-årige nybörjaren knappast kunde ha föreställt sig. Ett av många samarbeten var med operasångerskan Barbara Hendricks. De reste och spelade på platser långt från den traditionella jazzklubben. Ett exempel var Operan i Milano.
Men Lindgren menar att skillnaden mellan den lilla klubben och det stora konserthuset på sätt och vis är mindre än man kan tro.
På frågan om att det väl ändå är en enorm skillnad mellan att gå ut på en stor operascen och att spela på en liten jazzklubb, svarar han överraskande.
– Nej, egentligen inte. Det är samma ton du ska spela. Rummet förändras. Publiken förändras. Men musikerns uppgift är densamma. På ett sätt kan man till och med bli mer nervös på en liten jazzklubb. Där kommer man närmare publiken.
Nervositeten har samtidigt förändrats genom åren.
– Numera är jag framför allt taggad. Jag försöker tänka att det vi gör är något tillsammans. Allting hänger inte på mig. Om man kan plocka bort lite av egot blir det både roligare och tryggare.
Och oavsett hur dagen sett ut innan konserten finns en särskild trygghet när musiken väl börjar.
– Det kan ha varit kaos och problem under soundcheck. Men när konserten börjar är det bara en ton i taget. Då står vi där tillsammans med publiken.
Musikern bakom instrumentet
Saxofonist är den vanligaste etiketten på Magnus Lindgren. Men den räcker dåligt. Han spelar också flöjt och klarinett, komponerar, arrangerar och dirigerar.
Så vad är han egentligen? En instrumentalist eller en musiker som först och främst tänker i musik?
Svaret kommer snabbt.
– Det är musiken först. Instrumentet jag använder för att uttrycka den kommer egentligen i andra hand.
Det är också därför identiteten som ”saxofonist” har blivit mindre viktig med åren.
– Om jag av någon anledning inte skulle kunna fortsätta spela saxofon skulle jag fortsätta med musik på något annat sätt. Jag identifierar mig mindre och mindre med ett särskilt instrument.
Samma öppenhet finns i komponerandet. Det finns ingen formel för hur en ny komposition föds.
– Ibland kommer melodin först och ibland ackorden.
Med större verk, som Sensations, börjar han däremot gärna med helheten.
– Då tänker jag först på formen, dramaturgin och klangvärlden.
Och när är ett verk färdigt?
– Man skulle kunna hålla på hur länge som helst, säger Lindgren och skrattar.
– Det är lite som en tavla. Man kan fortsätta i evighet. Till slut måste man sätta en deadline för sig själv. Eller så finns det en deadline därför att någon väntar på noterna.
Gregory Porter, storband och nya kompositioner
Någon brist på nya projekt tycks inte finnas. Ett av de större uppdragen framöver är arbetet med Gregory Porter, där Lindgren ska ha rollen som musical director.
– Jag ska arrangera, leda och spela med ett ganska stort band, så det blir mycket arbete.
Dessutom skriver han nya kompositioner för SWR Big Band i Tyskland, där han är Artist in Residence, samtidigt som tankarna på en ny produktion och ett nytt album håller på att ta form.
Och så finns den egna jazzfestivalen i Västerås. Den äger rum i början av april och den får Jazzporten anledning att återkomma till.
Efter ett musikliv som redan rymmer Herbie Hancock, internationella konserthus, symfoniorkestrar, storband, små jazzklubbar och otaliga samarbeten är framtidsönskan förvånansvärt okomplicerad.
Om vi hoppar tio eller femton år framåt – vad hoppas du att du gör då?
– Jag hoppas att jag fortfarande kan hålla på ungefär som jag gör nu. Jag är väldigt glad över det jag får göra.
Gällande miniturnén med Musica Vitae så inleddes den inför en helt hänförd publik på Landskrona teater torsdagen den 1 oktober. Igår var det Musica Vitaes hemmaarena i Växjö som var spelplats och lyckliga är de i Helsingborg som får se denna fantastiska konsert ikväll, lördagen den 3 oktober samt musikälskare i Hässleholm som kan se konserten i sin stad.
Grattis alla!
Magnus Lindgren spelar med Herbie Hancock och en lång rad andra världsstjärnor på International Jazzday 2025.