Fem dagar fyllda av musik, möten och internationell stämning är över. Den 17:e upplagan av Ystad Jazzfestival lockade omkring 11 000 besökare och bjöd på ett imponerande program med 45 konserter, en färgsprakande jazzparad och flera arrangemang för både barn och seniorer. Jag var själv på plats de första två dagarna och jag fick se konserter som jag kommer att bära med mig länge, länge.
Med drygt 200 artister från hela världen och konserter på 13 scener i Ystad och på Österlen visade festivalen återigen varför den är en av Sveriges mest uppskattade jazzhändelser. Publiken kom inte bara från Sverige, utan också från bland annat Argentina, England, Frankrike, Nederländerna, Tyskland och Danmark.
Festivalen väckte dessutom stort internationellt intresse. Ett 40-tal europeiska recensenter och redaktörer fanns på plats, samtidigt som Sveriges Radio P2 spelade in sex konserter som kommer att sändas under hösten.
Bakom den lyckade festivalen stod också ett 70-tal engagerade volontärer, flera av dem återkommande från Norge, Tyskland och Italien. Deras insatser bidrog till att skapa den välkomnande och personliga atmosfär som blivit ett kännetecken för Ystad Jazzfestival.
När de sista tonerna nu har klingat ut kan vi blicka tillbaka på ännu en festival som fyllde Ystad med musik, gemenskap och besökare från hela världen.
Det fina med festivalen är den härliga blandningen. Jag såg allt från sagolika konserter på teatern till en supermysig morgonkonsert i en privat trädgård. Jag fick också ta del av framtidens jazz i café Bäckahästens lummiga och mysiga trädgård.
Festivalen inleddes med ett gig av Yttling Jazz. Och vilken inledning. Björn Yttling har en förmåga att samla fantastiska musiker runt omkring sig och konserten på Saltsjöbaden, eller ”Saltan” som det kallas i folkmun, var inget undantag. När Björn inte själv styrde och ställde så tog hans medmusikanter över och bjöd publiken på en variationsrik konsert. Det var kort och gott Yttling Jazz för hela slanten, en perfekt start på årets festival.
Efter att jag följt det traditionella paraden längst med Stora Östergatan hade jag bestämt träff med årets festivaltornväktare Nils Petter Molvær, en av mina absolut största favoritmusiker oavsett genre. Och visst fick jag ett snack med den norske trumpetkonstnären. Tanken var att snacket skulle vara kort innan han skulle soundchecka inför onsdagskvällens avslutningskonsert i S:a Maria Kyrka. Men så blev det inte. Det korta snacket innan soundchecken följdes av ett långt efter. Så långt att jag inte hann till konserten med Kurt Rosenwikel. Dessutom hann Nils Petter inte käka innan giget. Denna långa intervju kommer jag att publicera vid ett senare tillfälle.
Och då kan vi ju ta det där med hans konsert i kyrkan. Det var fullkomligt magiskt. Jag hade sett en solokonsert med honom på Youtube innan och hade höga förväntningar. De uppfylldes till fullo. Hans elektroniska utsvävningar med sampling som blandades med det analoga trumptetspelet löpte från det ambienta till pulserande techno. Detta var definitivt en av festivalens absoluta höjdpunkter. Vackert! Spännande! Häftigt! Avslappnande. Det hade allt.
En annan höjdpunkt ägde rum dagen efter och det var musikaliskt så långt ifrån Nils Petter Molvær man kan komma. Det var Fredrik Kronkvist Quartet som bjöd på härlig jazz i en av de privata trädgårdarna i centrala Ystad. Tvättäkta pärlor avlöste varandra i den oerhört avslappnande miljön inför den sittande publiken i trädgården. Njutbart i det fina vädret. En bättre start på dag två i Ystad har jag svårt att föreställa mig.
Efter det hade jag två inbokade konserter på torsdagen. Och det var minsann inga duvungar jag hade framför mig. Efter att ha tagit bussen ut till ”Saltan” igen så bänkade jag mig för att se Anna Pauline som bjöd på en releasekonsert och med sig på scenen hade hon inga mindre än Randy Brecker och Janis Siegel. Dessutom hade hon lyckats får över pianisten John Di Martino och basisten Boris Koslov från USA. Bakom trummorna satt Anders Mogensen och på saxofon och flöjt hördes Jesper Lövdal, båda från Danmark.
Och med tanke på denna lineup så blev det svängigt värre. Det kändes nästan som att det var den perfekta spelningen på Saltsjöbaden.
Lördagens toppnummer körde dock igång klockan 16.00 på Ystads vackra teater. Då bjöd Bobo Stenson Trio på en oförglömlig konsert. Denna trio tillhör de allra bästa som kan ses på scen. Bobos pillemariska blick och humor är kul och när Anders Jormin, bredbent med kontrabasen lutad mot sig, grimaserar av inlevelse så händer det grejer. Och när dessa två kompletteras med den alldeles lysande trummisen Jon Fält är är det magi.
Nu har jag berättat om alla möjliga jazziga tongångar med tonvis av rutin. Men det kanske charmigaste och mest spännande med Ystad Sweden Jazz Festival är gigen som går under rubriken Next Jazz Generation och som går av stapeln på det urmysiga café Bäckahästen. Här såg jag två av den framtida jazzens storheter. Tro mig. På onsdagen såg och lyssnade jag till Canvas som till vardags är på Fridhems Folkhögskola i Svalöv. Och på torsdagen var det Edit Ljungqvist Kvartett från Stockholm som bjöd på klassisk jazz. Tyvärr hann jag inte lyssna på Alma Rosendahl eller Kindly men jag har fått vittnesmål om att dessa namn kommer att låta sig höras om i framtiden.
Därefter var mitt äventyr i Ystad slut för denna gång. Nedan följer fler bilder från mina kameror.
Men festivalens egna fotografer var flitiga och nedan kan du ta del att ett stort urval av alla deras bilder.
Nästa år är min förhoppning att jag är på festivalen från början till slut.