Malmöfestivalen har startat. I åtta dagar bjuder kommunen generöst sina invånare, och alla tillresta (som jag själv), på musik, dans, gatuteater och annan underhållning. För jazzen är det Jazz i Malmö som står för fiolerna.
Att vara på en stadsfestival är att bombardera sina sinnen. Det händer någonting överallt – men det är också slitigt. Man går mellan de olika scenerna, man står ofta upp och tittar på evenemangen och man går runt bland alla foodtrucks för att hitta någonting att äta och dricka. Och när man har gjort sitt måltidsval får man ofta stå i en lång kö och i värsta fall även stå upp och äta.
Jag brukar häcka i Jazztältet där man, om man är i god tid, får sitta. Visserligen på hårda, smala träbänkar som vippar som en gungbräda när någon i andra änden reser sig, men man får ändå sitta.
I Jazztältet serveras inte mindre än 35 konserter under festivalen. Ambitiöst av Jazz i Malmö. Även på andra håll i Malmö spelas det jazz dessa dagar, bland annat i Palladium.
Nästan varje dag är ett av gigen unga artister som Jazz i Malmö ser som Up & Coming. Premiärdagen den 7 augusti var det Julia Do Mar, en 23-årig sångerska, gitarrist och låtskrivare från Göteborg. Med sig hade hon tre musiker och två körsångerskor. Låtarna var stillsamma och texterna handlade om känsliga saker i livet. På nätet beskriver konsertarrangörer hennes kompositioner som ömsom indiepop och jazzpop. Hennes debut-EP “Drömska glömska” släpptes 2024.
Efter en paus var det dags för Sisters of Invention, bestående av systrarna Malin och Karolina Almgren. När jag förberedde mig inför festivalen kollade jag upp dem på Youtube. Jag måste erkänna att jag var skeptisk innan jag började klicka fram låtarna. Sax och trummor… Vad kan det bli av det? Men duon är så mycket mer än bara två instrument. Malin använder även en samplingspad och Karolina en looppedal. En samlingspad är en elektronisk utrustning med lagrade ljudfiler som trummisar och slagverkare använder sig av. Den har en panel med gummiplattor som spelar upp ljudeffekter, exempelvis handklappningar, när man slår lätt på plattorna med antingen en trumpinne eller ena handen.
Youtube i all ära, men när jag såg dem live blev jag ännu mer imponerad. De tunga basgångarna från samplingspaden byggde verkligen på soundet och när Karolina tryckte på looppedalen med ena tån lade hon på den ena sångstämman efter den andra tills hon var en enmanskör.
Ibland var melodierna nästan meditativa, ibland svängde det fett.
Systrarna har gett ut många plattor. Jag lär skaffa några av dem.
När Vivian Buczek stod på scen med sin välrenommerade kvintett, varav två har fått Guldnålen, var jag tvungen att äta. Så jag missade dem. Men ni som följer Jazzporten har fått läsa om Vivian tidigare, bland annat om hennes senaste skiva med kompositioner av Michel Legrand.
Jag avslutade kvällen med att lyssna en stund på ett riktigt stjärngäng, som med fog kallar sig för Starpeople: Anders Bergcrantz på trumpet, Kasper Sundby på saxofon, Anders “Chico” Lindvall på elgitarr och Måns Mernsten på keyboard. Det ni! De backades upp i bakre linjen av Johnny Åman, vars bas alltid är värd att lyssna på, Niclas Campagnol på trummor och Lisbeth Diers på slagverk.
Kvällen var en hyllning till Miles Davis 80-talsfusion. Miles skulle ha fyllt 100 år i år om han hade fått leva vidare. Star People är för övrigt namnet på Miles album från 1983 som var den andra studioplattan som maestron släppte efter sin sex år långa bortvaro från rampljuset.
Starpeople var den första Milesskivan där elgitarristvirtuosen John Scofield medverkade. På vissa spår spelade även Mike Stern gitarr. På bas Marcus Miller och på sax Bill Evans. Tälttaket nästan bågnade på fredagskvällen när sextetten körde igång med ett explosivt potpurri bestående av Street Scene/One Phone Call från albumet You´re Under Arrest, That´s What Happened från skivan Decoy och bluesen Star People.
Jag förbannar att jag var tvungen att hinna med ett sent tåg så att jag inte kunde vara med på hela konserten. (Jag hade ju en och en halv timmes resa hem och hade varit igång i tio timmar).
Inte blev det bättre av att Jazz i Malmö hade ett för tajt schema. Det räcker inte med en halv timmes paus när fem musiker ska kliva av scenen och sex nya ska på. Den stackars ljudteknikern slet som ett djur med sladdar och soundcheck.
Starpeoples spelning blev så försenad att publiken till slut började klappa otåligt. Till nästa år bör Jazz i Malmö tänka om och inte ha fem konserter samma dag när det är så stora grupper som spelar.
Men, som sagt, det jag hörde av Starpeople var lysande!
Här hittar du resten av programmet i Jazztältet under årets Malmöfestival.
Text, foto, film: CHRISTER ÅKERLUNDH