Varje sommar öppnar Mejeriet i Lund en utescen som kallas Jazzterrassen. Det är en liten upphöjd scen under tak på innergården. Ett storband hade aldrig fått plats. Det var trångt nog när det svenska bandet Malmösyndromet i lördags (10 juli) intog scenen med sina nio man.
Det var en varm medelhavskväll och ännu varmare blev det när bandet körde igång. Deras musik är en explosiv blandning av afrobeat, brasiliansk bossanova, funk, soul och jazz.
Sofi Hellborg, sax och sång, Ola Åkerman, trombon och sång, Miriam Aida, sång, Måns Mernsten, keyboard, gitarr och sång, Magnus Lindeberg, elgitarr, David Andersson, bas, Emil Sjunnesson, slagverk och sång, Rasmus Lund, trummor.
Malmösyndromet är bandet som egentligen aldrig var tänkt att bli ett band, för så här var det: I 51 år drev musikföreningen Plektrum en jazzklubb med samma namn på Mejeriet i Lund, som är ett kulturhus. Där bjöds det på jazz, blues, folkmusik och världsmusik. Både lokala band och internationella artister.
När den anrika föreningen lades ner i januari 2024 fick Sofi Hellborg, Ola Åkerman och Miriam Aida, som alla tre var högt uppskattade av föreningen, frågan om de inte kunde sätta ihop ett tillfälligt band med sina respektive favoritmusiker för att klubben skulle kunna ha en färgsprakande avskedskväll.
Det gjorde de tre artisterna. Avskedskonserten den 27 januari 2024 blev en succékväll och bandmedlemmarna trivdes så bra ihop att de bestämde sig för att fortsätta spela tillsammans under namnet Malmösyndromet. (Om jag får gissa så tror jag att namnet syftar på att det var det växande musiklivet i Malmö som knäckte Plektrum. Det gick inte längre för lundaföreningen att konkurrera med alla scener och artistbokningar i den sydsvenska storstaden. Musikerna får rätta mig om jag har fel här).
Lördagskvällen var en väldigt speciell kväll för Ola Åkerman, Sofi Hellborg och Miriam Aida. För första gången på två och ett halv år spelade de återigen på Mejeriet. Deras glädje var påtaglig. De brast hela tiden ut i breda leenden mot varandra, de dansade omkring medan de spelade och Ola Åkermans minspel bakom de runda glasögonen var fullt av humor.
De inledde med ett långt afrobeat-stycke som markerade att “nu, publiken, blir det åka av!” Sedan följde en reggaelåt, en bossanova med soft solosång av Miriam Aida, följt av ännu en afrobeatlåt – Wahala – som Jazzporten nu har lagt ut på Youtube.
Wahala betyder översatt “problem”, förklarade Sofi Hellborg – och problem i världen har vi för mycket av just nu när bomberna faller i bland annat Ukraina och Iran och människor svälter i Sudan. Så i hennes låt “Hoping For A Better Day”, från Konkarongs senaste platta, sammanfattade hon vad vi väl alla hoppas på.
Kvällen bjöd på många grymma solon av de flesta i bandet. Måns Mernstens improvisationer på klaviaturen lät ibland nästan psykedeliska, vilket jag girigt sög i mig. Och Magnus Lindeberg! Den mannens energiska gitarrspel har jag haft den stora förmånen att se live två, tre gånger tidigare.
Tyvärr såg jag honom inte under denna konsert. Mejeriet borde hugga ner den skymmande buske som klättrar på en av de metallpelare som bär upp scentaket.
Bandet försökte få publiken att dansa, men få gjorde det. Inte jag heller, ska erkännas, men jag hade fullt upp med att fota, filma och försöka hänga med i vad låtarna hette för att kunna ge er följare detta reportage. Men min högerfot rörde sig hela tiden som rotorbladet på en helikopter.
Tyvärr verkar inte Malmösyndromet ha släppt någon platta. Jag hade gärna kompletterat min skivhylla med en cd med detta energifyllda, glädjespridande band.
Text, foto, film: Christer Åkerlundh